219 hand i stcäderna. Detta kan sättas i samband med det tilltagande bruket av skrittliga dokument i samhället. Häleri, dvs att köpa eller dölja stöldgods mot bättre vetande, beivrades likaså i törsta hand trån och med slutet av 1700-talet, kanske ett tecken pä att den sociala kontrollen blivit svårare att upprätthålla. Sambandet mellan konjunkturer, tramtor allt skördarna, och tillgrepp tycks ha funnits i Sverige under den torindustriella perioden. De flesta år som är kända för att ha vant extremt svåra följdes av ett ökat antal stölder. Detta gäller till exempel 1600-talets sista år, åren 1708-10, 1772-73 och flera missväxter under 1820- och 1830-talen. Våra mått är för bräckliga för att vi skall kunna testa resultatet med statistiska analysmetoder, men de talar mer för än emot teorin om ett samband. Kortsiktiga fluktuationer av antalet tillgrepp som en töl)d av dåliga år tycks i Sverige ha existerat fram till 1800-talets sista decennier. Den långsiktiga trenden verkar ha varit förbunden med den allmänna ekonomiska utvecklingen och proletariseringsprocessen. »Övriga egendomsbrott», dvs. andra än tillgrepp, visar inte ett sådant konjunkturellt mönster. Däremot kan vi beträffande åtgärder mot personer som saknat rätt att uppehålla sig i staden Linköping eller de som hyst folk utan anmälan och tillstånd finna ett samband med tillväxten av ett obesuttet skikt i samhället. Det finns även vissa tecken pä mer kortsiktiga samband med årsvisa konjunkturer. Att bötfällningarna lör brott mot tjänstehjonsstadgan blev fler under början av 1800-talet, kan likaså bero på att man tyckte sig ha fått ökade problem med det växande proletariatet. Framför allt försvarslöshetslagstiftningen blev ett vapen för att kontrollera den »lösa» befolkningen. Bland annat löpte tjuvar, som avt)änat sitt stralf, risken att hamna på några års tvångsarbete. Därmed startades eller förstärktes ofta en ond cirkel av stigmatisering och utslagning. Den sociala sammansättningen skiljer sig kraftigt mellan tillgrepp och vistande i staden utan tillstånd å ena sidan och andra egendomsbrott å den andra. I den törsta gruppen tinner vi en ma)oritet av obesuttna, vilka vid periodens slut helt komatt dominera, medan »övriga egendomsbrott» till en större del begicks av besuttna. Att hysa folk utan tillstånd var ett näringsfång som utövades av personer från de tlesta samhällslager, liksom brott mot tjänstehjonsstadgorna kunde begås av såväl husbönder som tjänstetolk. En mer detaljerad genomgång av rättsfall i hovrätten från 1800-talets början och i rådstuvurätten i Härnösand från 1830-talets slut ger oftare en mörkare bild av de åtalades sociala bakgrund, än den vi får av yrkestiteln i saköreslängden. Även de som registrerats med ett respektabelt yrke visade sig ofta vara arbetslösa eller löpa risk att hamna på allmänt arbete för »försvarslöshet». Under 1600-talet var stölder till ett ganska blygsamt belopp belagt med dödsstraff enligt lagen, liksomupprepad stöld eller när andra försvårande omständigheter förelåg. Om gärningsmannen ansågs oförbätterlig, hände det att menigheten uttryckligen begärde att dödsstraffet skulle exekveras, och så
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=