217 Det är få markerade toppar under 1700-talets sista decennier enligt stämningslistorna. Fallen fördelar sig ganska )ämnt från ett år till ett annat. Allra flest var de dock år 1771, vilket kan vara en föl)d av de ekonomiska påfrestmngarna detta år. I saköreslängderna är antalet störst år 1797 (12 fall) och 1823 (26 fall). Sistnämnda år inleddes tydligen en skärpt kontroll, vilket gör att antalet fällande domar alltsedan dess och till 1839 är högre än tidigare. I övriga områden är talen alltför små för att vi skall kunna urskilja några kon)unkturella effekter. Östra Göinge hade dock 10 fall år 1806, troligen en »kampanj» från myndigheternas sida mot olaga inflyttning. Den sociala fördelningen varierar beroende på brottens karaktär. När det gäller uppehållstillstånd tillhörde av naturliga skäl de flesta de minst besuttna grupperna, men det hände vid enstaka tillfällen att en medlemav medelklassen tick böta för att han saknade det pass som fordrades för inrikes resor vid denna tid. Bland brotten inom arbetslivet finns två kategorier. I den ena, framför allt rörande olaga städsel, finner vi naturligtvis ett antal handlande, hantverksmästare, bönder och dylika representanter för husbondefolket. I den andra, som rör förseelser begångna av tjänstefolket, hittar vi en majoritet av gesäller, drängar och pigor. Cirka 40 procent av dem som i Linköping dömdes för att hvsa folk olaghgen var obesuttna, medan motsvarande siffra var 25 procent i Härnösand. Resten utgjordes av änkor och hustrur, hantverksmästare och medelklasspersoner. I alla samhällsskikt härbärgerade man alltså tillresande eller mer permanent boende utan att vederbörligen meddela och ansöka om tillstånd hos de lokala myndigheterna. Ibland var dessa lagar troligen impopulära bland allmänheten, även omde flesta höll med om att man skulle kontrollera och begränsa inflvttnmgen av fattiga. De sompå landsbygden tillät olagliga övernattningar och mer fasta etableringar var oftast bönder eller torpare och i enstaka fall mer obesuttna, som låtit en släkting bo hos sig. Alla som fälldes för att olagligen ha hyst folk bodde naturligtvis momdomstolsdistriktet. Samma sak gäller olika förseelser inom arbetslivet. .Däremot finner vi förvånande nog att endast ett fåtal bland dem somdömts för att sakna uppehällsrätt, att inte ha lämnat in prästbetvg i tid, osv. uppges komma från en annan ort. Kanske var hemorten för dessa många gånger satt i tvivel, till dess att landshövdingen hunnit göra sma utredningar. När rådstuvurätten s)älv skulle fatta slutligt beslut, bör det ha \'arit viktigare att fastställa och dokumentera hemorten. Resultatet är dock ett memento, när vi skall ta ställning till uppgifterna om bostadsort för dem som fällts för andra förseelser. Antalet dokumenterade främlingar är mimmivärden. Böterna var ofta standardiserade och storleken varierade föga över tid. För passlöshet, försummelse att lämna in prästbetyg, osv. bötade man 40 marker, dvs. 10 daler eller 3 1 03 riksdaler. Vid förfalskning av pass eller prästbetyg ökade boten till det fvrdubbla. Förseelser i arbetslivet och olagligt hysande av folk renderade som regel 40 marker eller motsvarande i senare myntslag.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=