214 att en arbetsgivare oriktigt påstod att den misstänkte arbetade hos honom. Nästa delgrupp avser när den misstänkte själv hade förfalskat ett sådant intvg, och detta uppdagades vid två tillfällen i Linköping. Något vanligare var det att förfalska prästbetyg (4). Detta kunde ske av olika skäl, för att få uppehållstillstånd eller för att lura åt sig varor eller pengar. Nio fall redovisas från Linköping och ett från Gullberg. Att inte lämna in sitt prästbetyg i tid till pastor (5) kunde också leda till böter, vilket skedde för 10 personer i Linköping och en i Härnösand. Även i Linköpings stämningslistor för perioden 1770—1802 förekomdetta. De sista tre kategorierna (6-8) åtefanns främst i Linköpings stämningslistor. Där antecknades personer som inte ansågs ha rätt att vistas i staden (6), som förde ett bettlande och kringstrykande liv (7) och som misstänktes vara försvarslösa (8). Dessa fall var många i stämningslistorna, men eftersomdet sällan var ett brott enligt allmän lag, finner vi dem inte i saköreslängderna. I stället hamnade de som regel hos landshövdingen för förhör. Denne kunde sända dem till den föregivna hemorten eller - framför allt under 1800-talets förra hälft - döma dem till allmänt arbete. Detta var alltså egentligen inte ett straff för ett brott, men för dem som drabbades var skillnaden hårfin. Stämningslistorna visar att Linköpings magistrat aktivt deltog i kontrollen, åtminstone under slutet av 1700-talet. Den sista kategorin, som rör »arbetslivet» består av; 1. Olaga städsel av tjänstefolk 2. E) utfört åtaget arbete 3. E) gått på anvisat arbete 4. Olydnad mot husbonde 5. Avv'ikit från t)änst 6. Eörspilld arbetstid eller tubbat någon till detta 7. Övriga brott mot tjänstehjonsstadgan 8. Olagligen fördrivit person från hemman eller torp 9. Avvikit från hemman vid olaga tid Till skillnad från rannsakningar om uppehållsrätt, förekom förseelserna som gällde relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare såväl i staden som pa landet, men de var få fördelade på hela undersökningsperioden. Den största delkategorin utgjordes av »olaga städsel av tjänstefolk» (1). Straff för detta brott kunde drabba såväl husbonden som drängen eller pigan. Ett stadsfenomen var det att böta för att inte ha utfört ataget arbete eller inställt sig till anvisat arbete (2 och 3). Här handlar det om arbetslösa personer som av stadens myndigheter beordrats till ett visst arbete, men som inte infunnit sig. Vi finner framför allt sådana fall under 1800-talet. Olydnad mot husbonde (4) reglerades oftast inom husagans domäner, men vid enstaka tillfällen finns en fällande domi saköreslängderna. Det hände också
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=