212 stiftningen och »försvarslöshetsfrågan». Det är naturligt att riksdagen oftare diskuterade fattigvården efter 1750.''^ År 1766 kom en ny försvarslöshetsstadga. Med »försvarslös» avsågs en person som inte var kapabel att försörja sig själv. Sedan skulle dessa försvarslösa sorteras i olika grupper, främst beroende på om de var arbetsföra eller ej. Sjuka och åldringar förutsattes få hjälp, medan andra borde arbeta för sin försörjning.I skuggan av cfe växande ekonomiska problemen beslutades 1788 att hemsocknen, dvs. mantalsskrivnmgsorten, skulle ha skyldighet att underhålla sina fattiga. Ingen obesutten skulle få slå sig ned i en nv socken, utan att sockenstämman gett sitt tillstånd. Från statens sida var man intresserad av att det patriarkala ansvaret skulle gälla. Ett exempel på detta är att man år 1803 ålade jordägare att betala skatten för obesuttna (utom torpare med jord att bruka) på sma ägor. Ar 1804 utfärdades en förordning om allmänna arbetsställen för lösdnvare som inte kunde mkallas till krigstjänst. I Sverige inrättades det första arbetsstället i Karlskrona och administrationen kom länge att skötas av försvaret. Sedan följde år 1805 en ny försvarslöshetsstadga, som definierade »laga försvar» på en viss ort som att vara gift, mantalsskriven där och att ha förbundit sig till arbete. Om framför allt det sistnämnda kravet mte gällde kunde man alltså avvisas från orten eller i värsta fall bh föremål för beslut omtvångsarbete. Detta innebar en skärpning jämfört med tidigare stadgor. Efter år 1815 växte antalet tvångsarbetsplatser, men de hade svårt att ta emot alla som man ville sända dit. Ett förtvdhgande år 1819 sade, att endast lösdnvare som straffats för stöld eller de somtiggde kunde sändas till tvångsarbete. Alternativet krigstiänst avskaffades 1824 i ljuset av de fredliga förhållandena. När sedan de svaga åren under 1820-talets slut och 1830-talets början gjort arbetslöshetsfrågan och lösdriveriet ännu mer akut, kom den hittills hårdaste förordningen 1833. Att sakna medel för sm försörjning och att inte ha fast anställning kunde ensamt räcka för att man skulle dömas till allmänt arbete. På vissa orter blev detta ett kärkommet instrument för att göra sig av med de arbetslösa. Landshövdingarna - som skulle besluta - överlastades med ärenden och arbetsställena fylldes snabbt. Redan 1846 komen ny stadga som fastställde maximitider för demsom dömts till allmänt arbete. I redovisningen av resultaten från saköreslängder och stämningshstor används tre huvudkategorier. Den första är entvdig och avser personer som hvst tillrcsayidc eller inneboefide utan att ha inhämtat vederbörligt tillstånd av stadens mvndigheter eller av sockenstämma och präst på landsb\ gden. Den andra kategorin avser tdlstånd att uppehålla sig på orten och den tredje rör arhetsUll.i Johansson 1983, s. 243. Om den tidigt väckta och omlattandc diskussionen i S\ crige - och i andra länder - som var berättigade till understöd och \ llka som se janina Kowahk 1983, s. 25-26. Ciustat Utterström 1957, del 1, s. 328-342. om \ ilka enbart \ar lättietidla oeh Iwrde ts ingas att arbeta
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=