200 Tillgrepp och konjunkturer För att på ett helt tillfredsställande sätt besvara frågan om kriminalitetens kortsiktiga fluktuationer är undersökningsområdena alltför små. Innan vi lämnar de empiriska resultaten, bör vi dock kasta en blick på vad saköreslängder och domböcker kan berätta om det samband mellan kon)unkturer och egendomsbrott, som varit föremål för ett livligt intresse bland historiker och kriminologer. Jag har själv publicerat en länsvis undersökning från 1830-talets början (när vi har fått en tryckt statistik från myndigheterna) till år 1920, och flera andra har ägnat sig åt samma ämne.^' Slutsatserna i dessa undersökningar är tämligen entydiga. Från 1830-talet till någon gång före 1800-talets sista decenmer finns det ett klart statistiskt samband mellan antalet tillgrepp och konpinkturer, mätta i enkla reallönemått eller i kvalitativa uppgifter om skördeutfall. Huruvida sambandet upphörde på 1870-talet eller något senare har diskuterats. Det är cfäremot svårare att fastställa hur detta samband uppstått. Alla tillgrepp behöver inte ha skett därför att de sombegick dem blivit totalt utarmade. Ökningen av antalet fällande domar under svaga år kan, åtminstone delvis, bero på att kontrollen och åtalsbenägenheten tilltagit, när tillgångarna var knappare för alla. Det är högst sannolikt att dåliga år lockat eller tvingat fler i ekonomiskt utsatta grupper att skaffa sig sitt uppehälle på olagliga vägar. Sambandet mellan tillgrepp och konjunkturer försvann vid 1800-talets slut - bortsett från de extremt svåra åren under första världskrigets slut - förmodligen därför att ekonomin förbättrats för flertalet av de obesuttna och därför att samhället bättre än tidigare förmådde att lindra konsekvenserna av nödåren.’’ Högre välstånd kan eventuellt också ha minskat ivern att anmäla små förseelser. Däremot finns det htet som talar för att den formella kontrollen skulle ha blivit mindre effektiv och ökat mörkertalet, dvs. skillnaden mellan antalet begångna brott och antalet lagförda sådana. Vad säger oss då resultaten från våra undersökningsområden om förhållandena innan det finns tryckt brottsstatistik? Man kan inte använda sofistikerade statistiska metoder, när det gäller så små tal. Dessutomär uppgifterna omskördarna alltför vaga för att vi skall kunna omvandla dem till absoluta mått.” När detta är sagt, kvarstår faktum att det finns ett slående samband mellan extremt dåliga år och en motsvarande ökning av tillgreppen. Således var antalet stölder och snatterier särskilt högt under senare delen av 1690-talet, då landet drabbats av nödår. I Linköping noterades en topp år 1697-98, i Härnösand 1696, i Gullbergs härad 1696-99 och i Säbrå tingslag 1696—98. Ökningen innebar att talen '' J.in Sundin 1976. Där tinns rctcrciiscr ull tidi^.irc torsknini;. H.mns \on Hotcr I9S.S, k.ipitcl 3: 1. Se även Johannes Knutsson 1985. Med i;enniäle av Hanns von Hoter 1986. \’. A. Ck (jatrell 198C. Marie Clark Nelson 1988. ” För perioden Iran oeh med 1721 har Custat Ltterström 1957, del 2, Bilaga 1, utn\ tt|ats tor en ös ersiktlig bild a\' de arsvisa uppgifterna om skördarna i Sverige.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=