196 själv, men ekonomin var hela tiden dålig. Aren 1769—1825 lyckades man få ett konsortium att driva spinnhuset i Norrköping, varefter det övertogs av fångvårdsstvrelsen. Då hade det flyttat till en ny byggnad 1790 med plats för 150 hjon till skillnad från tidigare 20-30. För nästan alla egendomsbrott utdömdes alltså i första skedet böter enligt lagen, även om dessa sedan kom att omvandlas. I diagram 10 presenteras mvcket grova genomsnittsvärden baserade på samtliga undersökta distrikt för tre olika myntslag. Under 1600-talets slut och - ibland — under 1700-talets allra första år angavs böterna i marker. Därefter användes daler silvermynt, varvid en daler motsvarade 4 marker. Omkring 1790 gick man praktiskt taget överallt över till att redovisa böterna i riksdaler banko, varvid en riksdaler motsvarade 3 daler. Genom att beräkna genomsnittsbötcrna för respektive myntslag får vi alltså uppgifter för tre olika perioder, 1600-talets slut (marker), större delen av 1700-talet (daler) samt perioden 1790-1839 (riksdaler). Stöld sonades, som tidigare påpekats, med ett belopp som var tre gånger så stort som det stulnas värde för första resan och ett högre belopp för upprepade stölder eller vid vissa andra försvårande omständigheter. I absoluta tal kom dessa böter att öka avsevärt under 1800-talet, men då har vi inte tagit hänsvn till penningvärdets utveckling. Det genomsnittliga värdet på det stulna kan grovt beräknats ha varit cirka 10-15 marker vid 1600-talets slut, ett belopp som inte ökade särskilt mycket under 1700-talet. När böterna bör)ar erläggas i riksdaler motsvarade värdet av det stulna cirka 80 marker, dvs. en ökning sommöjligen kan betyda att man stulit för större belopp än tidigare även i absolut penningvärde. Detta bekräftas till en del av en genomgång av enskilda fall i hovrättens och de lokala domstolarnas protokoll, där det under aren kring 1800 oftare än 50 år tidigare förekomatt man stulit flera saker, ibland vid flera tillfällen. Snatterierna rörde per definition saker av ringa värde och böterna var av denna anledning hela tiden låga. Däremot var de bet\’dhgt högre för bedrägerier, ett brott som framför allt dyker upp efter 178C-talet. Då var det vanliga straffet omkring 17 riksdaler, vilket utgör drygt 150 marker. Även hälerierna förekom mestadels vid periodens slut och där tog man ofta ut en tast bot av 3 1 3 riksdaler, vilket motsvarade 40 marker. För »övriga egendomsbrott» var böterna förhållandevis låga under hela perioden, vilket markerar att man från lagens sida betraktade dem som ringa förseelser. Uppgifterna om omvandlingar blir ty\ärr alltför bristfälliga i saköreslängderna för att kunna användas statistiskt efter år 1790. Vi kan därför endast presentera sittror för perioden före detta ar och även då finns det en viss osäkerhet huruvida alla omvandlingar redovisats i längderna. Att inte alltför många fall undgått oss visar dock diagram 1 1. Allra högst är andelen omvandlingar i Östra Cjöinge, där cirka 70 procent av männen och 80 procent av kvinnorna fatt sina straff omvandlade för tillgrepp. I Linköping hgger samma siffra vid 70—75 proSven .M.ilmlxTi; 1983, s. 2.S.S tt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=