192 konflikt, därför att även obesuttna blev utsatta för tillgrepp. För Linköpings del under 1700-talets slut beror detta helt och hållet på var man drar gränsen för besuttenhet. Medan de som begick brotten som regel var soldater, drängar och pigor, arbetare och medlemmar av det rena trasproletariatet, var de flesta bestulna handlande, hantverksmästare, ämbetsmän och andra med åtminstone en viss grad av besuttenhet. Medan andelen kvinnor bland de åtalade för tillgrepp var 30 procent var den 24 procent bland de privata målsägarna. Bilden bör alltså för Linköping under 1700-talets slut nvanseras såtillvida att det handlade om en relativ skillnad vad det gäller besuttenhet mellan offer och gärningsmän, vilket vid närmare eftertanke inte är särskilt förvånande. Det betvder inte att de flesta tillgrepp riktade sig mot personer som levde i stort överflöd, eller att tillgreppen av majoriteten av befolkningen nödvändigtvis betraktades som en legitimdel av en klasskonflikt. En omständighet somgör det svårt att ta ställning till tillgreppens totala mönster, är naturligtvis att vi inte kan bedöma åtalsbenägenheten inom olika sociala grupper. Man kan tänka sig att obesuttna vant mindre benägna att använda domstolens hjälp, vilket minskat deras andel bland målsägarna. I varje fall säger då våra siffror att domstolen, när det gällde tillgrepp, övervägande var en institution där de som ägde mer agerade mot dem som ägde mindre. De flesta fallen av upprepad stöld förekom enligt saköreslängderna från och med 1800-talet. Tidigare är det troligt att dt^mstolarna mer sällan fått vetskap om de dömdas antecedentia, men med största sannolikhet är det även så att återfallen var mer frekventa bland de registrerade brotten under 1800-talets början än dessförinnan. Intrycket förstärks av jämförelsen mellan de olika perioder som registrerats för hovrättsresolutionerna i Östergötlands län. Där var aterfallsforbrv'tarna flest under det sista årtiondet, dvs 1795-1804. Ökningen av återfallen i saköreslängderna gällde i första hand de två städerna och allra främst Linköping. Totalt redovisas 57 återfall i Linköping, 20 i Härnösand, sex i Säbrå och två i Gullberg respektive Östra Göinge. Av dessa registrerades i Linköpings fall 70 procent och i Härnösands fall 60 procent under åren 1820-39. En femtedel i Linköping och en tiondel i Härnösand var kvinnor bland dem som begått upprepade stölder. Medan de somfälldes för stölder och snatterier i allmänhet i 80 procent av fallen har uppskattats tillhöra de obesuttna, var motsvarande andel cirka 90 procent bland demsom dömts för upprepade tillgrepp, men endast en femtedel kan via titeln placeras i det absoluta trasproletariatet. En person i vardera Linköping och Härnösand hade yrkestitlar som antvdde VISS besuttenhet, förmodligen en återglans från forna dagar. Fem av de som fälldes i Linköping var änkor eller hustrur. De som inte var bosatta i domstolsdistriktet utgjorde en fjärdedel i Linköping och en knapp femtedel i Härnösand. Slutsatsen måste bli, att återfallen var vanligare under 1800-talets början, särskilt 1820-1839. Det var framfor allt i städerna man fann »förhärdade» tjuvar, och de tillhörde som väntat obesuttna skikt. Deras antal i saköresläng-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=