190 bedrägerier och förfalskningar är av skiftande slag. Det mest vanliga är förfalskning av prästbetyg för att få tillstånd att uppehålla sig i staden eller för att använda det för ekonomiska bedrägerier. Vi fann att dessa typer av brott även dök upp vid hovrätten åren 1795-1804. Att de remitterades dit visar att man såg allvarligt på denna produkt av ett samhälle, som alltmer blivit beroende av skriftliga dokument och papperspengar. Dessutom var det i prästbetygens fall även fråga om att upprätthålla den sociala kontrollen. Naturligtvis uppkom problemet först i städerna, där det var lättare att dölja sin verkliga identitet. Andra egendomsbrott var, som tidigare påpekats, inte lika socialt deklasserande som tillgrepp. Det framgår också av den sociala fördelningen hos dem som begått dem. För perioden före 1700-talets slut var andelen obesuttna mycket liten, som högst 30 procent i Härnösand. I Linköping och Härnösand var änkornas och hustrurnas andel 28 respektive 19 procent, vilket får anses vara relativt högt. Här rörde det sig ofta om brott som involverade personer med egna tillgångar och särskilt när det gällde uppsikten av att djur inte gjorde åverkan (vilket förekom åven i den jordbrukande staden vid denna tid) tvcks kvinnorna ha spelat en roll. Perioden efter 1789 var andelarna obesuttna fortfarande relativt liten. Högst var den i Linköping (54 procent) och Hårnösand (37 procent). Orsaken till ökningen i staden är framfor allt att de obesuttna nu återfanns i ett antal fall av åverkan på egendom, ofta i anknytning till ordningsbrott. Änkornas andelar hade minskat till omkring 5 procent. I Östra Göinge var vid 1700-talets slut och 1800-talets början likaså andelen obesuttna låg bland dem som begått »övriga egendomsbrott», och i Linköpings stämningslistor för åren 1770-1802, finner vi att de obesuttnas andel var 34 procent, dvs. en ökning jämfört med perioden före 1750 i saköreslängderna. Fortfarande var dock siffran lägre än den skulle bh i saköreslängderna under 1800-talets början. I Linköping vid 1700-talets slut förekomallt oftare stadsfiskalen somkärande. I stämningslistorna var andelen ensamma privata kärande i tillgreppsmål cirka 60 procent åren 1770—77, 40 procent åren 1786—89 och 10 procent åren 1800—02. Det skedde alltså ett formligt genombrott för den offentlige åklagaren i tillgreppsbrotten under dessa årtionden. Däremot förekom det ofta under hela perioden att privata kärade ensamma i »övriga egenefomsbrott». Andelarna var cirka 50 procent 1770-77, 75 procent 1886-89 och 60 procent 1800-02. Eftersom det vid tillgrepp handlade omkrav på återkomst av stöldgods finns offren oftast nämnda i listorna, även när stadsfiskalen var huvudagerande på kärandesidan. Här skymtar en helt annan social fördelning än bland de åtalade. Medan de obesuttna spelade den mest framträdande rollen som svarande, utgjorde medelklassen och hantverksmästarna mer än hälften bland målsägarna. Till detta kommer att en icke obetvdlig del av personer utan titel också torde kunna räknas till de mer besuttna. Fördelningen bland de kärande var ungefär likadan i kategorin »övriga egendomsbrott». Det har sagts att stölder och snatterier inte kan ses som en renodlad klass-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=