183 r,.ihcll I. Antal stölder och snattericr olika perioder i olika omraden per 1.000 mnevänare. Period Linköping Gullberg Härnösand Säbrå 1600-50 .. 1680-1729 1730-1789 1790-1839 0,3 1,4 2,3 0,4 0,2 0,3 0,2 1,1 1,5 0,3 0,2 3,4 Källor: Domböcker (tidigt 1600-tal) och saköreslängder (senare perioder), l.RR, HRR, HRG och STL. Vi saknar jämförelseunderlag för 1700-talet, men kan däremot ställa Linköpings 3,4 och Härnösands 1,5 under tidigt 1800-tal mot Göteborgs vid samma tid, som vanligen läg på cirka 3, Eskilstunas på 1840-talet (2,5) och Norrköpings 1850 (2,9). Siffrorna ligger förbluffande nära varandra, och antyder att de registrerade stölderna i städerna har varit fler på 1800-talets början än tidigare. Det finns inga motsvarande tal för landsbygdsområden vid 1800-talets början. För hela riket var siffran 1,6 åren 1841—45, dvs. lägre än i de undersökta städerna och högre än i Gullberg och Säbrå vid samma tid (0,2—0,3). Det är alltså troligt att det registrerade antalet stölder och snatterier i relation till befolkningens storlek inte förändrats särskilt mycket över tid, i all synnerhet på landsbygden. Det har alltid varit flera gånger större i städerna. Där minskade antalet troligen ett tag under 1700-talet, men steg sedan igen på 1800-talets början till en nivå som var högre än vad man tidigare kan finna från 1600-talets början, eller till och med från 1500-talet att döma av Eva Österbergs sammanställning."" I cfiagram 4 redovisas stölder och snatterier varje årtionde. För landsbygdsdistrikten förstärks då intrycket av att det egentligen inte skett några större tidsmässiga förändringar, men ibland är antalet stölder och snatterier något fler under periodens början än under dess slut. I Härnösands fall beskriver kurvan en U-formad båge. Antalet stölder och snatterier var jämförelsevis högt under åren 1690-1709, s)önk sedan och låg på efenna låga nivå ända till 1830-talet, då talen på nytt ökade något. I Linköping ser utvecklingen ut ungefär scim i det tidigare diagrammet. Från relativt låga tal under periodens tidigare del hade det skett en uppgång senast under 1770-talet, vilken med vissa fluktuationer bestod till 1839. Att uppgången i Härnösand under början av 1800-talet nästan uteblev, och att den då ter sig mindre dramatisk för Linköpings del jämfört med förra diagrammet, beror på att de fall av bedrägerier och häleri, som redovisades där, i första hand inträffade under 1800-talet. När dessa kategorier tas bort har vi kvar en tydlig ökning av tillgreppen i Linköping, en viss ökning i Härnösand unefer det sista årtiondet, men mgen ökning alls i landsbygdsdistrikten. Jämfört med Gullberg och Säbrå är resultatet från Östra Göinge annorlunda. Trots att vi saknar en relation till befolkningstalet, kan vi konstatera att de regih.va Österberg 1990, s. 17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=