176 de andra inte varit ute denna natt till totalt 40 par spö, två söndagars uppenbar kyrkoplikt samt att som vanfrejdad mista sin burskapsrätt. Gesällen och gossarna fick 40 par spö och en söndags uppenbar kyrkoplikt, och smedshustrun, som mottagit och hjälpt till att dölja en del av t)uvgodset, skulle böta drygt 40 riksdaler och stå uppenbar kyrkoplikt. Dessutomskulle målsägaren ersättas för det stulna och den belöning på en tjugondedel av det stulnas värde, somhan betalat ut till den som avslöjat brottet. Samtliga dömda besvärade sig över domen. Hovrätten fann att allt gått rätt till, utom att smeden Sandström inte kunde dömas för falskt vittnesmål i en sak som han själv var misstänkt i, men straffet stod ändå fast. Även för de andra befanns domarna vara korrekta, men hustrun och lärgossarna fick på grund av svag kroppskonstitution sina straff omvandlade till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd i stället för spö och ris. Det andra målet 1804 med flera åtalade rörde pigan Anna Lena Lindgren, hustrun Anna Stina Stenberg, pigan Maja Lena Edlund, hustrun Anna Sophia Lundgren och spinnerskan Anna Cajsa Holmgren. Den förstnämnda hade två gånger tidigare fällts för stöld och hade nu stulit tyg på Persmässomarknaden. Dessutom hade hon begått lönskaläge. Enligt rådstuvurätten skulle hon få tre par ris, stå uppenbar kyrkoplikt under tre söndagar, samt arbeta i spinnhuset i Norrköping i tre år. Denna dom fastställdes av hovrätten. Hustru Stenberg, som köpt av tyget i full vetskap omvarifrån det kom, skulle erlägga snatteribot med drygt två riksdaler. Hon hade tidigare fällts såväl för snatteri som för lönskaläge, och nu fick hon dessutom en dompå sig för hor. Tillsammans fick hon avtjäna 24 dagars fängelse på vatten och bröd. Pigan Maja Lena Edlund befanns också ha gjort sig skyldig till handel med tjuvgods och dömdes att i snatteribot böta 1 riksdaler eller att sitta tre dagar i fängelse på vatten och bröd. Däremot friades den andra hustrun och spinnerskan, eftersomde nekade till att ha vetat att de handlat med tjuvgods. Domarna om delaktighet behövde inte underställas hovrätten.'*^ I enstaka fall finner vi alltså i hovrättsprotokollen smågrupper av åtalade, sommed låga krav kunde kallas för en tjuvhga. Fallen är emellertid få och leder knappast tanken till en organiserad kriminalitet. Vad som däremot är slående, när vi kommer till 1700-talets slut, är att delaktighet i form av att man köpt eller förvarat tjuvgods allt oftare avhandlas i samband med att man uppdagat en stöld. En av anledningarna är förmodligen att stöldgodset i högre grad än tidigare kommit att utgöras av »massproducerade» fabriksvaror, vilka varit lättare att avyttra. Det har uppenbarligen funnits en marknad för stöldgodet i städerna. Aven om vi inte funnit någon organiserad kriminalitet, är det påfallande många återfallsförbrytare i hovrättsmaterialet från perioden 1795-1804. Mest belastad var förre volontären Nils Utterberg, som förut dömts sex gånger för stöld, när han på nytt stod anklagad i Linköping för att ha stulit ett fickur och GHR, nr 58 1804. GHR, nr 125 1804. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=