173 »såsom hans hustru», trots att dc inte tillåtits att gifta sig på grund av att hon aldrig »varit mäktig sma knstendomsstycken somprästerskapet det fordrat». Lars beskrevs som »en arg människa». Under rannsakningen hade han fört oljud och tredskats, och han kunde också lastas för att ha rymt från sin båtsmanstjänst sedan han blivit uppbådad till örlogsflottan. Linköpings rådstuvurätt dömde honom till döden och beslutade att så skulle ske medelst hängning. I detta fall fastställde konungen hovrättens dödsdom. Vidare hade hovrätten beslutat att hans fästmö skulle rannsakas om hon varit behjälplig i hans stölder eller om hon dolt gods. Man skulle även ta reda på om paret kunde fällas för »otidig sammangång», dvs. sexuellt umgänge före äktenskapet.^ Samtliga de mål där dödsstraff utdömdes av hovrätten gällde extremfall. De personer som stod till svars hade stulit för stora belopp, oftast vid upprepade tillfällen och ofta hade de dessutom andra synder på sitt samvete. Domstolarna bedömde deras mö)hgheter till bot och bättring som små. De två som avrättades under 1630-talet ville dessutom tingsmenigheten bli av med, vilket visar att dess åsikter då fortfarande spelade en roll. Dödsstraff för tjuverier var alltså sällsynta, och de avkunnades mot obotliga brottslingar för att avskräcka andra. Att vi återfinner tre dödsdomar i hovrätten åren 1699 och 1701 har säkerligen att göra med den åtstramning av dess benådningsrätt, som kungen införde under det karolinska enväldet. Att man gärna ville benåda visar sig i ett fall 1695, där en dom från Gullbergs härad underställts hovrätten. Soldaten Jonas Leijon hade begått åtskilliga stölder i flera härader. Bland annat hade han stulit en ko, en bock och en rustningshäst. Värdet av dei stulna beräknades till 59 daler. Tingsrätten fann nu, att eftersom soldaten inte tidigare varit dömd, och eftersom värdet av det stulna inte uppgick till de 60(!) daler som straffordningen angav som nedre gräns för dödsstraff, skulle han löpa sju gatlopp med 100 par spö samt stå uppenbar kyrkoplikt. Hovrätten godkände domen i alla avseenden, utom att man inte fann vare sig förordning eller praxis, som sade att tjuvar skulle stå kyrkoplikt. Detta skulle komma att introduceras något senare. Att värderingen av tjuvgodset skett på ett för soldaten Leijons liv fördelaktigt sätt, råder det knappast någon tvekan om.^ Ffter år 1701 finner vi i vårt material inget dödstraff för dem som fällts för egendomsbrott. Att det fortfarande existerade i praktiken i svensk rätt vet vi, men det var uppenbarligen mycket sällsynt. I stället fortsatte man att döma till det tredubbla tjuvgodsets värde i böter, vilket ofta omvandlades till kroppsstraff. I grövre fall tillädes ett fästningsstraff, allt från ett eller två år till livstid. För kvinnornas del introducerades arbete på spinnhuset i Norrköping. Vi finner det första fallet i en dom från 1746. Pigan Anna Andersdotter, i tjänst hos självaste häradshövdingen i Gullberg, hade gjort inbrott och hustjuvnad CjHR, 14 november 1701. GHR, 8 lebriKin 1695.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=