171 om en avsevärd del av ökningen mellan 1600-talets slut och 1700-talets mitt, men det är svårt att avgöra exakt hur mycket. Mellan mitten och slutet av 1700talet finns det ingen lagändring som kan ha påverkat siffrorna lika mycket. Vi får anledning att återkomma till detta, när vi sett vad som samtidigt hade hänt med de stölder somredovisas i underdomstolarnas saköreslängder. De förfalskningsbrott som nu beivrades, indikerar att samhället blivit mer beroende av skriftliga dokument. I takt med detta ökade antalet förfalskningar, vilka kunde vara av skiftande slag. I några fall rörde det sig om förfalskningar av sedlar. Dessutom förekom det att tjänstefolk kunde förfalska papper så att de fick ut varor (till exempel brännvin) i husbondens eller någon annans namn. En inte ovanligt typ var också förfalskning av prästbetyg, varvid man avsåg att dölja sin identitet, antingen för ekonomisk vinning eller för att få uppehållstillstånd på en ny ort. Målens fördelning över tid i Linköping respektive Gullbergs härad ger oss en indikation om vilka miljöer det var som svarade för ökningen av egendomsbrott under 1700-talet. Åren 1640—49 var antalet personer åtalade för egendomsbrott vid Göta hovrätt fem i Linköping och två i Gullbergs härad. Perioden 1695-1704 var det tre personer i Linköping och två i Gullbergs härad. När vi når årtiondet 1745-54 finner vi 16 åtalade från Linköping och en från Gullbergs härad och 1795-1804 åtalas 37 personer från Linköping och fem från Gullberg! Det är alltså i staden som det sker en dramatisk ökning, medan antalet grövre egendomsbrott är oförändrat litet i landsbygdshäradet. Andelen kvinnor under respektive period är: 1640-1649 1/7 1695-1704 0/4 1745-1754 1/17 1795-1804 14/42 I den ökande gruppen fällda för grövre egendomsbrott kom alltså en större andel kvinnor än tidigare att ingå. Medan den genomsnittliga andelen under de tre törsta årtiondena var 7 procent, var den en tredjedel vid 1800-talets början. I dessa hovrättsmål kan man även följa straffens utveckling. Lagen stadgade, som redan nämnts, ofta dödsstraff för de mål som remitterats till hovrätten, men detta straff kom sällan att exekveras. I själva verket finner vi endast tre sådana fall i vårt material (civs. elomar för Linköping och Gullberg 1635—49, 1695-1704, 1745-54 och 1795-1804). I en resolution från 1635 fastslås att Nils Månsson från Klocknke stulit åtskilliga saker på flera ställen i häradet, bland annat från pastor i Klockrike och kaplanen i Vreta. Tillsammans värderas tjuvgodset till 77 daler och 8 öre. Nils hade dessutom gjort sig skylciig till enfalt hor, rvmt från kronans häkte, låtit skriva sig i falsk namn i Ekebyborna, samt haft tjuvrvkte från ungdomen. Eftersom det inte fanns anledning förmoda någon bättring hc^s honom hängdes han utan uppskov »androm till sky och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=