160 ditionella rättigheter. Klagomål hördes då och då och anmälningsbenägenheten tycks inte ha varit särskilt stor. Särskilda ämbetsmän, hejderidare, tullnärer, m fl utnämndes för att sköta övervakningen, men trots detta översteg säkert antalet brott klart de upptäckta och beivrade fallen. Förhållandena var likartatie i England under samma tid, allteftersom stat och gc:)dsägare inskränkte allmogens tidigare möjligheter att fritt tillgodogöra sig naturresurserna. I Linköping förekom det relativt sällan att någon dömdes för att han inte infunnit sig till domstolsförhandlingarna, uppträtt störande eller på annat sätt förbrutit sig mot domstolens värdighet. Detsamma gällde i Gullberg före 1640talet, när 59 personer fälldes, framför allt för »uteblivande». Troligen speglar ökningen i Gullberg under 1640-talet att rättvisan nu blivit mer formell och registrerade och bötfällde oftare än den g)ort tidigare. Vilka var det då som stod som parter vid domstolsförhandlingarna i Linköping och Gullberg? Tyvärr får vi inte veta titlarna på en stor andel, men det går ändå att med relativt stor sannolikhet fastställa de sociala mönstren i grova drag. Allt talar nämligen för att det på landsbygden i första hand var bönderna som saknade titel medan ståndspersoner, hantverkare, sokiater, backstugusittare, drängar och pigor och anefra har fått en social precisering. I staden tveks det på motsvarande sätt ha varit handelsmän och hanrv^erksmästare som saknade titlar, medan gesäller, arbetskarlar och andra längre ned på skalan har identifierats noggrannare. I civila mål, registreringar av köp och försäljningar, skuldkrav och tvistemål förvånar det inte att flertalat såväl kärande som svarande tillhörde de mer besuttna. På landsbygden var det bönderna, i städerna handlande och hantverksmästare somtillsammans med ståndspersonerna hade mest att avhandla i frågor som rörde egendom och ekonomiska transaktioner. Mer oväntat är det att dessa mer besuttna grupper dominerar även i brottsmål. De utgjorde i och för sig en stor andel av befolkningen i ett samhälle som ännu inte nätts av de följande seklens proletarisenng. Våld och verbala konflikter var mte främmande för 1600-talets människor oavsett social tillhörighet och detta satte spår i domböckerna. Bland personer med känd titel utgjorde de besuttna cirka hälften och de obesuttna en tredjedel av de svarande i Linköping. I Gullberg var de obesuttna något fler än bönderna. Eftersom ma)e:)riteten av dem som saknade titel förmodligen också var besuttna, framträder deras dominans i högre grad. Bland de svarande var de ännu fler. Denna underrepresentation av obesuttna bland de kärande behöver inte bara bero på att de mer sällan var offer, utan även på att deras benägenhet att använda domstolen för konfliktlösning var mindre. Brott mot olika stadgor rörande svedjande och skogsavverkning på landet och tullbrott och olaga brännvinshantering i staden förövades företrädesvis av personer som ägde fast egendom eller utövade vrken där ekonomiska transaktioner var en del av verksamheten. De svarande i sådana mål var därtör ännu
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=