156 eller olaga skogsavverkning. Som regel infann sig de direkt berörda parterna till förhandlingarna. Ombud anwändes i första hand av adelsmän och av några som bodde på annan ort långt från domstolen. Dessa ombud var inte advokater utan frälsetjänare eller betrodda bekanta. Bötesbeloppen fixerades ofta med hänsyn till brottslingens betalningsförmåga. Målsättningen var inte att utarma någon som sedan kunde bli till besvär för fattigvården, utan att ta ut en kompensation och skapa en rimligt avskräckande effekt. Vi finner därför ofta att man först dömer ut det belopp som lagen stadgar, men sedan sänker beloppet på grund av fattigdomeller av andra skäl. Detta var mycket vanligt före år 1600, men förekomäven då och då en tid därefter. Domstolsprocedurens syfte att tvinga fram en konfliktlösning markeras också av att ett inte obetydligt antal mål aldrig kom att slutföras till en dom. Detta gällde även brottsmål, framfor allt i Linköpings stad, där närheten till domstolen underlättade att man väckte åtal. På landsbygden i Gullbergs härad förekomdet mindre ofta, troligen därför att det var förknippat med mer besvär att stämma någon till tinget. Åtskilliga mål avslutades också med en förlikning i stället för uttagandet av böter. Ibland efterskänktes endast den private målsägarens andel i böterna, ibland nämns inget alls om böter. Framför allt skedde förlikningarna naturligtvis i de fall där brottet var relativt ringa, till exempel okvädande eller mindre slagsmål, men det hände även att man i mer allvarliga fall kunde enas utan att en straffdom avkunnades. Detta mönster finner vi inte bara i Sverige. I England och Frankrike spelade vid samma tid privat medling och förlikningar en stor roll även i brottsmål. Polis- och åklagarväsende var svagt utbyggt och de flesta mål initierades efter anmälningar från dem som drabbats. Ett typiskt exempel på att man i första hand ville stifta fred var de viten somman då och då utmätte i såväl Sverige som i England mot lokala fridsstörare. Omde skötte sig i fortsättningen hände inget mer, men bröt de mot beslutet kunde de drabbas av dryga böter. De drakoniska straffen - dödsstraff, stympningar och dylikt - har för eftervärlden skapat en bild av en hård rättvisa i äldre tider. Både i Sverige, England och Frankrike visar dt:)ck praxis att man många gånger valde mildare straff och att många sedermera benådades. Dödsstraffet var därmed reserverat för en relativt liten grupp människor som ansågs ha begått särskilt graverande handlingar, ofta vid upprepade tillfällen. 1 ett samhälle där den polisiära organisationen var svag ansågs det nödvändigt att använda hårda straff cfå och då som avskräckande exempel. Dessutom spelade det stor roll vem det var som hade begått brottet. Självfallet hade ståndspersoner många gånger lättare att hävda sina intressen jämfört med dem som stod lägre på den sociala skalan. Den avgörande gränsen gick dock inte högt upp på den sociala skalan utan mellan demsom var integrerade i lokalsamhället och de andra. Särskilt när det gällde tillgrepp kunde man visa relativ mildhet gentemot dem som förbrutit sig för första gången och som var bosatta på orten. Noto-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=