134 Många nämndemän t)änstg)orde bara ett fåtal tingssessioner, men det framträder också en grupp ledamöter som sitter i många år, ibland i 20—30 år eller mer. De senare hann skaffa sig stor praktisk erfarenhet av lagen och dess tilllämpmng. Ofta gick nämndemannasysslan i arv just i dessa familjer. Dessutom rekryterades många länsmän och riksdagsmän i samma famil)er. Det är osäkert hur förtroendeuppdragen besattes. Domaren torde ha haft stort inflytande på nämndemannavalen och landshövdingen a\gjorde i varje fall slutgiltigt vem som skulle få bli länsman. Rekryteringen har uppenbarligen skett i en »bondeelit», somfår förmodas ha haft förtroende bland sina likar i hembygden. Stadens rådmän utsågs vid råcistuga av dem som hade rösträtt och representerade på samma sätt de tongivande bland handlande och hantverksmästare där. Fogden, eller bejallnmgsmanncn sc'im han också kom att kallas under 1600-talet, var kungens främste representant vid ting och rådstuga. Han skulle tillvarata kronans intressen vad det gällde mål där statens intressen berördes, samt bevaka att kungen fick sin beskärda del av böterna. Under 1600-talets första decennier märker vi ganska htet av hans verksamhet som aktiv åklagare, även om ambitionerna tycks öka under 1640-talet. Orsaken är naturligtvis att de flesta mål i första hand anses röra privatpersoner. Byfogden biträdde magistråten med vissa polisiära uppgifter, men inte heller hans verksamhet har satt stora spår i protokollen. Tystnaden får dock inte tolkas som att dessa ämbetsmän vant så passiva som källorna antyder. Ä andra sidan är aktiviteten betvdligt lägre än den skulle komma att bh under senare perioder. Detsamma gäller länsmännen på landsbygden, vilka figurerar relativt sällan i Gullbergs domböcker. De två flitigaste åklagarna var i stället hejderidarna, som ätalacfe dem som ägnat sig åt olaga jakt och skogsavverkning, och tnllnärerna, sombeivrade överträdelser inom deras revir. Medan de förekommer relativt sparsamt som åklagare före 1620, ökar frekvensen i båda fallen på 1630- och 1640-talen. I Linköping fanns dessutomen stadsvakt, som skulle patrullera gatorna nattetid. Den rekryteracfes bland stadens borgare och hade främst till uppgift att bevaka att inga eldsvådor uppstod. Särskilt under marknadstid spelade den också en roll för ordningens upprätthållande. Den kunde arrestera bråkstakar, men det är naturligtvis svårt att veta hur väl denna funktion fylldes. I detal) vet vi inte hur byfogdar, länsmän och andra skötte sina åligganden. \lycket talar för att arbetet skötts »med viss diskretion». Saker som väckt allmänt missnöje var de naturligtvis tvungna att beivra. Andelen i bötesbeloppet kan också ha ökat deras iver. Många gånger löpte de dock enbart risken att göra sig impopulära om de ingrep. Det var ju deras grannar som de var satta att övervaka. Vi får anta att deras arbete mest ägnades åt det oundvikliga och det som var i enlighet med lokalbefolkningens rättsmedvetande. Lagarna har alltid haft till uppgift att reglera medborgarnas mellanhavanden med varandra och meci olika samhälleliga institutioner, inte minst staten. Dessutom finner vi ibland försök från lagstiftarnas sida att reglera beteenefen som i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=