152 nande formuleringar återfinns mvcket ofta, ett sätt att ge underrätterna direktiv hur man skulle förfara vid bötsomvandlingar, där praxis ännu inte stadgat sig. Att ta ut böterna i formav arbete kunde ibland visa sig möjligt, men andra tillfällen hade man svårt att finna arbete. Kroppsstraff var inte en naturlig del av omvandlingarna vid 1600-talets bör)an, men här gav alltså hovrätten prejudikat på dess användande, först för kvinnor som begått sexuella brott. Domboken för Öland berättar 1644 att två kvinnor som fällts för signo'i döms till döden. Med signeri avsågs att de utövat trolldom på ett eller annat sätt, kanske lör att skada andra. Det är emellertid svårt att bedöma om det var signeriet som vållat straffet, eftersom kvinnorna samtidigt fällts för att ha stulit kreatur. Lennart Landin finner att det ofta vant ovänskap om småsaker som vållat upprinnelsen till att någon ansett sig ha utsatts för onda krafter. Ibland förekommer prästerna i församlingen som aktiva pådrivare för att övertvga de anklagade. Prästen i Torslunda berättade att han en gång fördrivit en trollkona från sin församling.-^ \hmligtvis tycks domare och nämnd ha visat skepsis och krävt ordentliga bevis, när denna tvp av anklagelser dök upp. I Gullberg fanns under den undersökta perioden endast ett fall, då en nyinflvttad bonde hävdade att hans företrädare på nagot sätt utövat trolldomför att skada honomoch hans familj. Detta avvisades efter tolvmannaed och på grund av bristande bevis. I Njnrunda slutade det vanligtvis på samma sätt. I åtta fall friades de anklagade. En gång blev dock saken allvarligare. Av någon anledning hade prästen i församlingen fått för sig att Elin i Kvissle, en änka, hvste agg till honom. Är 162C anklagar han henne för att ha gjort sa att prästens kor inte mjölkade. Ärendet kom dock aldrig att avgöras. Ar 1638 anklagar prästen pa nytt Elin och hennes syster Sigrid för att ha utövat trolldom. På grund av bristande bevis avgjordes inte saken vid detta tillfälle. Efter flera rannsakningar aren 1640— 1642, varvid prästen och en systerson till Elin agerade, ansåg man sig till sist ha tillräckliga bevis. Bland annat hade man funnit ett ormkranium och vissa andra misstänkta saker hemma hos änkan. Hon dömdes därför till att brännas vid en påle. Hovrätten lät sig emellertid inte övertt gas, utan Elin frias. Elin är förmodligen samma person somden namne somtillsammans med sin syster Sigrid dömdes till döden 1629 för att ha idkat sexuellt umgänge med två tiirbiresande kopparsmeder. Även då benådades de två kvinnorna.- E.lin hann alltså att bh dömd till dödsstraff två gånger av nämndemännen i sin hemförsamling. Hon och hennes syster var uppenbarligen mvcket illa sedda i församlingen, mte minst av prästen. Pörmodligen \ ar de inte särskilt underdåniga mot den lokala överheten. De kunde bilda farliga exempel och utsattes därför för en exemplarisk, avskräckande rättvisa. Äterigen finner vi alltså att det var de som på något sätt stod utanför h^kalsamhällets gemenskap som råkade illa ut intör tinget. I sådana fall kom hovrätten ibland att bh ett skvdd, då den ställde högre krav på bevisföring och pa tillämpningen av rätt straff. Lennart Landin 1963, s. 2Cä-21C. ■ Alj;tit Hellbom 1978 och 1982. 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=