151 först vid tillkomsten av hovrättens övervakande funktion som dödsstraffen alltid utdömdes i första mstans. Hertig Johans regering gjorde också att hovrättens inflytande på allvar först kunde göra sig gällande efter 1618, vilket i praktiken innebar 1623, när det första fallet av hor behandlats. I samtliga 15 fall, där hovrättsresolutionen registrerats i Gullbergs dombok, har personer dömda för enkelt hor mellan åren 1624 och 1630 sluppit dödsstraff. Måns Bengtsson, som dömdes för dråp 1623 slapp likaså undan med böter. Det enda dokumenterade dödsstraff som fastställdes av hovrätten avsåg Mana Jonssdotter från Vreta kloster, som 1626 fälldes för dubbelt hor. Bland de mål där hovrättens resolution inte redovisades (alla före 1623 och några därefter) kan det naturligtvis mycket väl dölja sig fastställda dödsdomar, men med största sannolikhet gällde detta inte majoriteten, som avsåg enkelt hor. Däremot kan några av de åtta personer som fälldes för stöld ha drabbats av lagens strängaste straff, liksom Per Jonsson från Leda i Vreta, som hade begått tvegifte 1 kombination med hor. Högsta Pelle, som 1624 fälldes för oavsiktligt dråp, stöld och dubbelt hor, och som dessutomvar en förrymd soldat, torde ha löpt stor risk att få sitt straff fastställt. Möjligen gällde det även Olof Persson från Vreta, som 1607 dömdes till döden för dråp. Då fanns ingen hovrätt, men han kan naturhgtx is ha blivit benådad av kungen. Av de fall vi fått kunskap om kan man i varje fall dra slutsatsen att dödsstraffet användes med mycket större försiktighet än man i förstone kunnat tro genom att enbart läsa lagtexter och häradsrättens dom. Aren 1635—1648 dömdes 11 gifta män och 12 ogifta kvinnor enligt den mosaiska rätten till döden för enkelt hor i Giillhcrg. Samtliga dessa benådades av Göta hovrätt till böter. En man och en kvinna, som begått hor för andra gängen, dömdes till dubbel bot. Ar 1640 sände tingsrätten med förbön in en dom mot Nils Nilsson, som lägrat Elin Olofsdotter. Då Nils’ hustru varit illa sjuk 1 I 1 år och »till äktenskapsumgänge otjänlig», ansågs förmildrande omständigheter föreligga. Därför dömdes Nils endast till halv bot, 40 daler. Ev'ra mål från Gullbergs härad under perioden 1635—48 ledde alltså till dödsstraff. Ett avsåg ett bekänt barnamord, tre avsåg stölder. I det senare fallet är det uppenbart att gärningsmännen betraktades som oförbätterliga missdådare. Förutom stölder hade de åtskilligt annat på sina samveten. De tillhörde den »lösa» befolkningen, som mte längre var integrerade i lokalsamhället. I de tlesta tall var alltsa diidsstraffen mer avsedda att skrämma än att verkställas, men i några fall verkställdes de för att statuera exempel. å tterligare några noteringar i hovrättsdomarna från denna period bör nämnas, då de kastar ljus ö\er intressanta förhållanden. I en dom rörande ett mål i Norrköping 1636 noteras att »horkonor som mtet hava böta med skola slita ris vid kåken och förvisas staden». 1 andra noteringar, till exempel rörande Gullbergs härad 1639, sägs samma sak, men då under förutsättning att kvinnan mte orkar arbeta av boten. Tjuvar som mte kan böta skall slås i järn och arbeta. Lik-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=