150 detta knekt, som påstods ha vistats som rvmling på skogen vid Hällesta bergslag i två år. Vid rannsakningen framkom det att han inte varit ensam, utan umgåtts med flera förrymda soldater och antira »skalkar och ogudaktiga bovar, som staciigt sina tjäl och näste i skogen haft hava». Jöns dömdes för diverse t)uverier till hängning, varefter han remitterades till Hammarkinds hårad, dår han hade begått fler brott. Hela häradet uppgavs begära att bli kvitt denna tjuv, i synnerhet som han hotat att ställa till mordbränder. I Gullbergs domböcker återfinns ibland en notering om hovrättens senare dom. T\ värr saknas den i detta fall, varför vi inte vet med säkerhet omdomen gick i verkställighet. Att på detta sätt väd)a till överheten om att inte visa misskund var vanligt även på andra håll. På Oland agerade man vicf samma tief mot »sedeslösa kvinnor» och oförbätterliga tjuvar. I England inträffade det likaså att ortsbefolkningen bad att myndigheterna skulle ingripa med stränghet mot en särskilt illa omt\'ckt missdådare.“- Uppgifterna om att förrymda soldater och andra brottslingar valde att ge sig av till skogen och leva somfredlösa även i så centrala bvgder somÖstergötland är intressanta. Av naturliga skäl har vi svårt att få fram omfattningen av detta fenomen. Det avslöjar att centralmakten ännu inte lyckats pacificera skogsbvgden. I gränstrakterna mellan Småland och de dåvarande danska landskapen i söder är det välbekant att fenomenet förekom. Saväl i folkloristisk litteratur som 1 domböcker kan man där hitta många exempel. Av naturnöd\'ändighet var dessa människor tvingacie att begå brott för att överleva. Tillsammans med lösdrivare och personer med ringaktade vrken (valackare, m fl) bildade de den »subkultur» som man finner i de flesta europeiska länder i det förindustriella samhället."-' Under 1500-talet varierade praxis när det gällde straffet för hor. Medan bland annat Gustaf Vasa och Erik XIV hänvisade till bibeln som motiv för dödsstraff, dömde man minst lika ofta eller oftare till böter.""* Dödsstraff som enligt de mosaiska lagen skulle utdömas även för enfalt hor, dvs när ena parten var gift, ändrades efter 1614 rutinmässigt av hovrätten till 80 dalers bot för gift person och 40 daler för ogift samt uppenbar skrift, d v s syndernas bekännelse och förlåtelse inför hela kvrkomenigheten. Hertig Johan stadgade 1614 för Östergötlands del att straffet för enkelt hor skulle vara 100 daler för den part som var gift.~^ Efter hertigens död 1618 tillämpades ho\ rättens praxis. Den mosaiska lagen, som föreskrev döelsstraff för hor, användes endast hir ett par före 1615 i Gullbergs härad. I stället utdömdes vanligen böter, eller en omvandling av böterna. Böter blev också straffet för kronobonden Ölof Stärkesson, som förutom att ha begått enkelt hor även stulit ett betsel från sin syster till ett värde av 4 daler. Han »benådades livet för denna gång». Det var alltså ’’ Lenn.irt Landin 1963, s. 26 ocli 199-204. James Sharpe 19S4, s. SI. I.ars Levander 197.S, s. .36-64. Jan Suiidin 19S6. Xils Hdling 1942, s. 28-29. Folke Lindberg 1941, s. 139. J.v :5
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=