148 värde översteg en halv marker och stadslagen satte gränsen vid en marker. Motsvarande gräns i England vid samma tid var hkaså mycket låg, en shilling, och i Erankrike stadgades dödsstraff för stölder till ett värde som översteg 10 hvres. Så strängt tillämpades den dock sällan i praktiken, vare sig i England, Erankrike eller Sverige. I England kunde tjuven slippa dödsstraff om han hävdade 'bencflcc of clergy'. En medeltida lag stadgade att alla med klerikal anknytning (vilket bevisades med att de kunde citera en vers utantill av en speciell psalm, 'the ncck verse') skulle slippa dödsstraff utomför vissa grova brott. Det hände också ofta att domstolen tog hänsyn till inflationen och värderade det stulna till ett mvcket lågt belopp. Dessutom kunde tjuven benådas efter intervention av någon inflytelserik beskvddare. Av 2.782 åtalade för stöld i Essex hängdes endast 1 10! James Sharpe drar slutsatsen att de som hängdes var avvikande på ett eller annat sätt. Ingen bad för dem, de hade troligen retat domstolen och begått speciellt grova stölder.''^ Dödsstraff för stöld ersattes ofta i 1500-talets Uppland och på 1600-talets Öland med böter, spöstraff eller (på 1500-talet) stympning. Dödsstraff innebar vanligtvis halshuggning, men tjuvarna hängdes för att brottets neslighet skulle understrykas. I 1500-talets Stockholm tycks dödsstraff ofta ha utmätts, men det blev vanligare att utdöma böter mot slutet av århundradet, dvs lagen kom i realiteten att mildras."" Den statistik över påföljder vid Linköpings rådstuvurått som VI sett visar att riödsstraff ofta tillämpades i första instans under 1600talet. Hur belastande stölder kunde upplevas från gärningsmannens sida illustreras i ett mål 1640, då en dräng från Norrköping avslöjades ha stulit ur postsäcken. Drängen begick självmord i fängelset under rannsakningen och begrovs på galgbacken av skarpråttaren. Praktiskt taget alla tjuvar som kunde övertvgas dömdes i Linköping till döden. Detta innebar dock inte alltid att domen sanktionerades av hovrätten, vilket följande fall från 1640-talet visar: Djäknen Anders Karlsson, som bland annat stulit spanmål från domkvrkan, benådades av hovrätten på grund av att han inte tidigare var fälld, och då det enligt vittnesmål fanns anledning förmoda att han skulle bättra sig. Gamle Per Larsson guldsmed, som stulit, benådades likaså av hovrätten och dömdes i stället att erlägga vanlig tjuvabot motsvarande det stulnas tredubbla värde samt ersätta sin målsägare. Olof Gislesson och Lars Olsson, som begått flera stölder, blev likaledes benådade av hovrätten till tredubbel bot och förlikning med målsägaren. Gunilla Andersdotter hade stulit en förgvlld kalk i en kvrka, vilket hon dömts för i Skärkinds häradsrätt. Kalken hade hon sålt till en guldsmed i Norrköping. Dessutom hade hon dömts av rådstuvuråtten i Linköping för stölder. Kyrkostöld betraktades som särskilt allvarlig, och dessutom hade Gunilla stulit Kcith Wrightson I9SC, s. 136. J.inies Sh.irpe 1984, s. 63-68. J.imcs Sli.irpc 1983, s. 93 och 149. J.imcs Sh.irpc 1990, s. 39—12. Olwcn Hutton 1974, .s. 248. Gustav Olin 1934, s. 811. Nils Edlint; och Olot Svenonius 1946, s. 22. L.cnn.trt L.indin 1963, s. 197—198. h \ .1 Östcrhcri; och H.tt; Lindström 1988, s. 39.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=