145 mark så att 10 ekar bränts upp, fick sina 40 marker sänkta till 18 daler (36 marker). Ktter 1620 finns det i Gullbergs domböcker inga uttryckliga uttalanden om att böterna har mildrats redan \id domstillfället. Så kan naturligtvis ha skett senare i en förhandling mellan den fällde och t ex fogden, men det tycks ha blivit slut pä den direkta lindringen vid tinget. Detta bör sannolikt sättas i samband med den striktare övervakningen av de lokala domstolarna frän hovrättens sida. Man blev frän högre instans alltmer bestämd på att hindra underdomstolarna frän att tumma pä lagens bokstav. Detta var förbehållet kungen eller i vissa fall hovrätterna i fortsättningen. De senare hade alltså möjlighet att utdöma ett arbiträrt straff om det fanns särskilda omständigheter. Denna Icutcratiou^ dvs. mildring, kom också att användas flitigt i vissa typer av mäl. Straffets »billighet» i förhållande till omständigheterna vid brottstillfället kunde dä bh avgörande. Vissa delar av praxis, som utvecklats vid hovrätterna, kom efter drottning Kristinas straffordnmg 1653 att tillämpas direkt vid underrätterna. Det fanns dock några brott, där böter inte ansågs tillräckliga, utan där man utdömde dödsstraff, i varje fall pä lokal nivä. De vanligaste var dräp med vilje, hor och tjuverier. brägan om ett drdp skett med vilje eller ej var viktig för gärnmgsmannen. Var det viljedräp läg dödsstraffet nära. I båda fallen agerade anhöriga till den döde mälsägare. De hade flera anledningar till detta. Dels var det deras rättighet att fä ut en ersättning, mansbot, frän dråparen, dels torde det för de flesta anhöriga ha tett sig önskvärt att banemannen skulle fä sitt straff. Vendels dombok 1615-1645 redovisar ett fall där saken överlämnats till målsägarens självhämnd. Orsaken är naturligtvis myndigheternas avsaknad av en organisation för att verkställa straff, men pä 1600-talet torde denna dom ha vant ovanlig. 1 Linköping dömdes 8 personer till döden för dräp. Sju av dessa fick sma straff under 1640-talet, varför vi kan följa upp dem i Göta hovrätts resolutioner, där samtliga dödsstraff skulle fastställas, hör Gidlhcrg kan vi göra samma kontroll frän hovrättens första resolutioner 1635 till registrermgspenodens slut. Ar 1640 hade rådhusrätten enligt allmän lag och bibeln (Genesis, kapitel 9, vers 6) dömt Jakob Ambjörnsson, Erik Eriksson och Erik Olsson till döden för drap \ id ett slagsmål utanför en krog. De bekände sig samtliga tre ha slagit pä offret och det fanns inga vittnen, som kunde uttala sig om vem av dem som delat ut det dödande slaget. Det fanns inget prejudikat vid hovrätten för ett sådant fall av »kollektiv skuld», men man fann för gott att benåda de tre frän dödsstraffet. I stället skulle de böta var för sig konungssaken, 100 daler, förlika sig med mälsägaren och gä upspenbar skrift. Att hustrun till den dräpte mte sade sig stä efter deras hv androgs av rädstuvurätten som en förmildrande omstänCji)ian lni;cr 19SC, s. 121. (k-rhard Halstidm 1969, s. 1.S8 ocli 165. Nils l-dlinj: 1942, s. 35. is 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=