139 Ett för tiden relativt ålderdomligt straff utdömdes 1616 gentemot en piga som begått hor med en gift man. Enligt hertig Johans mandat skulle hon mista öron, nåsa och lockar. Stympning förekom enligt den råttshistoriska litteraturen relativt sållan så sent som på 1600-talet.^ Domen i Linköping speglar den strånga straffrättsliga attityd Johan intog inom sitt hertigdöme. Lyckligtvis förekomi Linköping endast en dom av detta slag. Något mildare var straffet för Sara Persdotter, som 1645 beslogs med att ha ljugit om vem som var far till hennes barn. För detta dömdes hon till att risas. Dessutomfinns ett »sekundärt» straff utdömt av ovanligt slag, vilket inte redovisats i tabellen ovan. När två drängar 1615 hotade husbondefolket med knivar dömdes de i första hand att böta 6 daler var. Vidare förklarades emellertid att »enligt gårdsrätten» skulle en kniv slås igenom deras händer, varefter de själva skulle få tira ut den! Här har alltså två laghänvisningar använts, en till den allmänna lagen och en annan till den så kallade gårdsrätten. Det är mvcket tveksamt omdenna gårdsrätt är tillämplig för Linköpings stad, men i tidigt 1600-tal fanns fortfarande relativt stora möjligheter till improviserade domar. Skyddet för husböndernas hv och lem ansågs uppenbarligen kräva att ett skrämmande exempel statuerades, andra drängar till varnagel. Tvpiskt nog förekom dessa stympande straff enbart under 1610-talet, medan de lyste med sin frånvaro under 1640-talet. Stockst7\iff var relativt ovanligt, men dömdes ut i fall när man ansåg att syndarna skulle utsättas för nesa, till exempel två fyllerister. År 1609 slapp Nils Svensson och Per Kork, som bråkat med varandra, undan med hot om ett vite, dvs. de skulle få betala 40 marker var, ifall de fortsatte kivandet. Även Måns målare och hans hustru, som kivats med varandra, slapp undan med viteshot. sedan två löftesmän gått i god för vardera parten. Ersättmug kunde bh enda påföljd vid fall av åverkan på egendom och korifiskation kunde drabba den som sålt varor olagligt. Uppcnbar kyrkoplikt hade redan under 1500-talet utdömts som en kompletterade påföljd. Detta innebar att tie som begått vissa brott, till exempel dråp, t)uverier eller framfor allt kvinnor som begått hor eller lönskaläge, fick sitta på en pall i kyrkan eller stå vid kyrkdörren en söndag under högmässan. Ursprungligen avsågs detta vara en ceremoni där svndaren formellt återupptogs i församlingsgemenskapen, men både de som utdömde påföljden och de som drabbades av den sag den nu i första hand som ett kompletterande straff. I en kunglig förordning 1617 föreskrevs att om ett brott var belagt med dödsstraff och den dömde benådats skulle han undergå uppenbar kyrkoplikt. Detta skrevs i fortsättningen in i domar utfärdade av kungen och hovrätterna. Praxis blev också att uppenbar kvrkophkt kom att tillämpas för andra brott, i första hand sexuella överträdelser. På vissa håll användes kvrkoplikten även för tjuvar där förseelsen inte medfört dödsstraff. I ifomböckerna för Linköping och GullI' l ik Anners 1M77, s. 29. Honrik Munktcll 1943, s. 33
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=