132 mål inte finns att tillgå för denna period. Ett faktum som talar mot en sådan förklaring år att man under samma tid finner protokoll från fem dödsdomar mot tjuvar och en mot en dråpare, mål vilka skulle prövas av högre instans. Före 1619 är det dessutom tveksamt om alla dödsdomar underställdes hovrätten, eftersomhertig Johan ju var första överinstans. Det kan alltså vara så att inga fällande domar utfärdades mot horsbrott i Gullbergs härad åren 1614—1622 och i så fall är den närmast liggande förklaringen att den mosaiska lagen och hertig Johans hårda böter och stympningsstraff för kvinnor som begått hor avhöll befolkningen från att väcka åtal. Straffen för hor kan ha upplevts alltför drakoniska, varför anmälningarna uteblev. Inte heller var de höga bötesstraffen som hertig Johan stadgade och som hovrätten utmätte i linje med tidigare pra.xis. Vi såg tidigare att två bönder hellre ville bli a\’rättade än betala de höga böterna, rimligen av omsorg omfamiljen. Men då återstår det att förklara varför horsmålen dyker upp igen efter 1622. Lagläsaren Lars Joensson i Vadstena tjänstgjorde redan 1614 och satt kvar till 1627, varför man inte kan förklara det med ett skifte i domarsätet. Inte heller torde förklaringen vara att någon annan myndighetsperson börjat agera fhtigare. Det var svårt för utomstående att få fram bevis för ett äktenskapsbrott om inte äkta makar eller andra närstående vittnen medverkade och om inte de anklagade erkände. Den enda rimliga förklaringen är alltså att äkta hustrur och andra på nytt började åtala. Att man efter några år fann att hovrätten alltid benådade från dödsdomen ökade säkert åtalsbenägenheten. Det bör också ha varit lättare att få de åtalade att falla till föga och bekänna, när hotet om dödsstraff kändes mer avlägset. I den kriminalhistoriska litteraturen finner man flera exempel på hur alltför drakoniska lagar minskat anmälningsbenägenheten kraftigt. Horsbrottens historia i 1610-talets Gullberg kan vara ytterligare ett bidrag till dessa exempel. I den nordamerikanska kolonin Massachusetts var till exempel hor belagt med dödsstraff åren 1648—1691, men straffet användes enligt en forskare »knappast mot någon i NewEngland». Det var inte i samklang med den allmänna opinionen.Under Oliver Cromwells regim stiftades 1650 en engelsk lag som gjorde horsbrott till ett »capital crime», vilket innebar dödsstraff som inte ens kunde leda till benådning. Lagen var för sträng och förblev nästan en död bokstav. Ingen ville vara angivare.-’^ Förändringen när det gäller sexualbrott rörde även den vanligaste förseelsen, mökränkning. Den praxis som fortfarande gällde i Linköping och annorstädes under 1600-talets första hälft var att detta var uteslutande ett manligt brott. En ogift man hade kränkt en ogift kvinna, dvs. i praktiken gjort henne med barn. För detta skulle han betala böter, av vilka en del tillföll den förfördelade parten. Målsägaren var som regel kvinnans far eller annan förmyndare. Vid sidan av detta motiv' för bestraffning fanns naturligtvis samhällets vilja att förhindra ' David Flahertv 1971, s. 213-214. James Sharpe 1983, s. 60—61.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=