128 eller hon överraskades på bar gärning. Magnus Erikssons Stadslag tog upp denna princip och fastslog att båda parter skulle betala böter för hor och att de kunde dödas av den andre maken omde togs på bar gärning. Den senare kunde dock i stället utkräva böter. Om dödsstraff blev aktuellt torde det ha utkrävts offentligt efter laga dom, inte direkt av maken. Även biskopen tillerkändes böter av båda lagöverträdarna. Parter som inte kunde betala böterna skulle efter ett skamstraff förvisas från staden. Magnus Erikssons Landslag från 1300-talets mitt saknar stadganden om straff för hor, eventuellt dårför att man uppskjutit utformandet av en särskild kyrkobalk. Inte heller finns några stadganden i Kristoffers av Bayern Landslag ett århundrade senare. Städernas tänkeböcker uppvisar enbart biskopsböter under senare delen av medeltiden, vilket betyder att stadslagens bestämmelser inte längre följdes helt. Nils Stjernberg tror att detta visar att man nu tänkt sig att bestraffningen av hor skulle övertas helt av kyrkan. Den sista tiden före reformationen finns inga hormål alls nämnda i Stockholms stads tänkeböcker, vilket tyder på att den världsliga makten helt frångått straff för detta brott. I Uppsala stadga 1538 intogs bestämmelsen om 40 markers böter för mökränkning. Enligt Nils Stjernberg är det först då som detta straff börjar vinna allmän tillämpning. Tidigare bestämmelser i stadslagen och landslagen skulle alltså ofta ha varit döda bokstäver under den period då kyrkan ensam svarade för bestraffningen av sexuella överträdelser. Samma stadga bestämde för hor att den kränkte maken kunde yrka på ett dödsstraff om gärningen var uppenbar, men även att han i stället kunde kräva böter. När en gift man syndat, fanns inget motsvarande sagt om rätten att döda honom. Erik XI\':s hovordnmg 1560, som hade influerats av den mosaiska rättens stränga bud, bestämde att varje könsumgänge med gift kvinna skulle bestraffas med döden. Ommannen var gift och kvinnan ogift utgick däremot endast 40 markers böter och fängelse på vatten och bröd. Dessa bestämmelser upprepades i Johan III:s gårdsrätt. Kungen hade dock mö)hghet att benåda dem som dömts till döden. Denna benådning tycks bland annat ha varit beroende av om den bedragne mannen bad för deras liv. Praxis belyses med en dom i Konungens högsta nämnd år 1566, då en kvinna dömdes till döden för enkelt hor, om inte hennes man med kungens tillåtelse önskade att hon benådades. Vi finner således att den världsliga synen på otillåtet könsumgänge i första hand tar fasta på kompensationen till kvinnans förfördelade make om hon var gift respektive hennes släktingar om hon var ogift. Dessutom kom kungen och domstolen av fiskala skäl att ibland reservera en del av eventuell bot. När det gällde horsbrott var det ofta kvinnan som råkade illa ut på grund av denna s\ n, medan gifta män slapp lindrigare undan. Ogifta kvinnor gick däremot helt fria från straff. Kyrkan strävade hela tiden att skapa ett likformigt ansvar mellan kvinna och man. Till en viss del lyckades den, men som synes icke helt. Senast på 1560-talet finner vi spår av en strängare religiös inställning i straffmätningen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=