126 öländsk tjuv’skytt, dömdes enligt nya stadgan till döden år 1648 för upprepat tjuvskytte. Han hade ibland haft kamrater med sig. Köttet hade han flera gånger seglat till Norrköping med, där han sålde detta och hudar till en man som hette Joen. En särskild jägmästare hade på Öland till uppgift att spåra upp och döma dem som fällde träd eller bedrev olaga jakt. Arbetet tycks inte ha varit lätt. Det bedrevs inte med kontinuerlig nit, utan sedan rvkten uppstått, varvid flera brott kunde uppdagas på samma gång. Att antalet mål ökar kraftigt på Öland under 1640-talet bör därför sättas i samband med att man frän myndigheternas sida blivit mer ivrig att reglera och — framför allt — att verkligen övervaka regieringarnas efterlevnad.’'^ Det är möjligt att de kungliga ingreppen i vad sombetraktades som böndernas traditionella rätt var ovanligt kännbara på Öland och därför skapade en situation fylld av konflikter mellan allmogen och överheten. Ön uppvisar cfe flesta exempel på de ’social crimes’ som blivit föremål för stort intresse i England. Det är omOland landshövdingen i Kalmar uttalar sig så förklenande, när han säger att det är en samling okunniga bönder somsitter och dömer. Är 1641 får vi veta att häradsnämnd och sexmän i Hulterstads och Gräsgårds härader ofta överfallits med okväden, när de vittnat mot någon som inte fullgjt^rt sina skyldigheter mot kronan. Lancishövdingen tvingas förklara dem fredade och hota dem som bråkade med straff. Ett kungligt plakat hade dessutom förbjudit ölänningarna att segla på andra städer än Kalmar med sina produkter. Detta ledde till en rad mål med åtskilliga inblandade som överträtt förbudet. Ar 1652 återfick ölänningarna rätten att sälja vissa produkter även på annat håll, en eftergift till det starka motstånd förbudet väckt. På Öland fanns också, liksompå många andra ställen med kust mot havet, en annan illegal binäring, vrakplundringen. Lennart Landin refererar några fall där man från myndigheternas sida fått kunskap omvad som skett, fler torde ha förblivit okända. År 1643 hade bönderna i viss mån tvingat en skeppare att gå på grund och sedan plundrat skeppet. Bönderna dömdes till ersättning, men kom ganska billigt undan. När ett annat skepp förliste samma år hade de misstänkta ingen svårighet att i brist på fullt bevis skaffa 12 edgärdsmän som friade dem. Hösten 1649 berättas att ett skepp plundrats av »en hop omilda människor». Skepparen sökte befallningsmannen för hjälp, varvid en bonde påstås ha sagt att »han är befallningsman på landet, men på vattnet råder han ej kommandera». Befallmngsmannens hot om dryga böter för dem som plundrade skeppet ledde inte heller till någon efterlevnad. Tyvärr saknas protokollet som kan visa omde misstänkta kunde fällas. Lennart Landin påstår i detta sammanhang att »lika visst är, att den nämnd, som skulle döma i en sak somdenna till det vttersta sökte tillämpa principen att hellre fria än fälla, allra helst som det gällde ett fartvg av främmande ursprung». Eörmodligen har han rätt. Lenn.irt Landin 1963, s. 21 1-235. l.ennart Landin 1963, s. 16 och 92-97. Lennart l andin 1963, .s. 99-111. -to 2S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=