123 den för på annat håll. Därför sade han sig inte längre vara intresserad av tobakshanteringen, vilket han lovade framföra till kompaniet i Stoekholm. Även bryggerinäringen var föremål för statsmaktens regleringsnit. Man försökte inskränka utskänkningsrätten till ett fåtal, särskilt utsedda krögare, i akt oeh mening att lättare kunna kontrollera aeeisinkomsternas inbetalande. Detta ledde till brott mot utskänkmngsförordnmgarna oeh i Norrköping uppstod ett smärre uppror 1642 mot överhetens försök att verkställa utskänkningsstadgorna. Saken blev ytterligare inflammerad av att borgmästaren utsetts av Axel Oxenstierna och konsekvent vägrade att se saken ur borgerskapets synvinkel. Formellt segrade till slut statsmakten genom att i en specialdomstol utdöma drakomska straff mot de mest aktiva opponenterna. Fyra dödsstraff utmättes, varav ett även verkställdes! När saken gått för långt var helt enkelt staten tvingad att vidmakthålla sin auktoritet genomatt statuera ett exempel. 1 sakfrågan hävdar emellertid Björn Hehnfrid att inte mycket hade vunnits för regleringspolitiken. När den störste tillskyndaren, Axel Oxenstierna, inte längre fick tid att syssla med frågan, påstås det mesta ha återgått till den gamla ordningen, dvs en ganska allmän hembränning och liberala utskänkningsformer. Den av borgerskapet som en gammal hävdvunnen rättighet betraktade hembränningen visade sig för svår att upphäva, även för en beslutsam statsmakt. Norrköping tycks ha varit den stad där frågan ställdes mest på sin spets. I l.inköping märker vi endast av brännvinshanteringsfrågan i några brott mot stadgorna under 1640-talet, förmodligen utskänkning utan erlagda avgifter. Allmänna brott mot tullförordningar förekom något oftare och under hela perioden. Det var naturligtvis inte samma stadgor och förordningar man bröt mot på landsbygden och i staden. I Gullhcrg gällde det i 12 fall olaga skogsavverkning, 1 3 fall olaga sveel|ande, i 8 fall )akt eller fiske, samt i 3 fall andra förordningar. Fn del av brotten mot dessa regleringar kan räknas till vad som i kriminalhistorisk litteratur kallats för ’social crime’, en termsom bland annat användes av Frie Ffobsbawm i en uppmärksammad bok om banditismens historia.-' Begreppet har också spelat en central roll i E. P. Thompsons studier av kriminaiiteten i 1700-talets England. Termen syftar på brott vilka på ett eller annat sätt betecknar en social protest mot de lagar som skrivits av de privihgierade för att inskränka de underpnviligierades rättigheter. I Hobsbawms tolkning rekr\’teras dessa ’sociala banditer’ i relativt primitiva agrara samhällen med en feodal struktur. Deras brott är ganska traditionella våld, rån och stölder. Det tycks inte krävas att brottslingarna själva är medvetna om sin sociala protest. Det avgörande är i stället att samtiden delvis svmpatiserar med dem och att de spelar en roll som h)ältar av Robm Hoods typ. Det närmaste vi skulle kunna komma ’sociala banditer’ i nordiskt 1600-tal är Bnirn Holmfrid 1939. Frio Hobsb.iwm 1969.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=