121 En annan faktor somförklarar de stränga straffen är svårigheten att upptäcka och överbevisa tjuvarna. Även om många vid denna tid var villiga till stora ansträngningar för att återvinna förlorad egendom, var det inte alltid man lyckades. Beviskraven var också höga och därför gick många tjuvar till synes fria om de klarade av att neka. När brotten var allvarliga och möjligheten att uppdaga brottslingen var begränsad, var hårda straff en väg att försöka stävja stölderna. Ju färre tjuvar man trodde sig kunna överbevisa, desto viktigare var det att straffet utgjorde ett varnande exempel. Detta resonemang kan ibland fortfarande höras bland dem som debatterar straffmätningen idag. I många länder i det förindustriella samhället har man utmätt hårda straff för vissa svåruppklarade brott. Men denna» rättvisa via exempel» har ofta varit förenad med ett generöst benådnmgssystem, vdket ju fallet även var med stölderna i 1600-talets Sverige. Med tiden var det dock svårt att fortsätta att utdöma »symboliska» dödsstraff som nästan aldrig exekverades. Den straffordning som tillkom 1653 (oftast kallad drottning Kristinas straffordning) reglerade straffmätningen i underrätterna så att den i något högre grad liknade praxis i högre instans. De som drabbades av denna hårda rättvisa var som väntat nästan alltid de resurssvagaste och de som inte ens hade en fast förankring i lokalsamhället. Varför skulle den som hade en dräglig bärgning utsätta sig för nesan och straffen genom att stjäla? Och omnågon med egna resurser stal, kan vi vara säkra på att han blev åtalad? Den som nästan inget hade, hade också små möjligheter att kompensera och ställa sm målsägare till freds, andra kunde lösa frågan utanför domstolens väggar. Systemet med edgångsmän stärkte ytterligare den etablerades ställning vid domstolen jämfört med dem som inte kunde uppbåda 12 tillförlitliga personer till sitt försvar. Värst var det naturligtvis för tillfälliga gäster med knappa medel, när det hamnade inför rättvisan. Det var också dessa ekonomiskt och socialt svaga grupper som man i första hand misstänkte för såväl stölder som osedlighet i andra avseenden. Man försökte hindra att de över huvud taget slog sig ned i staden, och omde gjorde det, kontrollerades de. Redan innan någon misstanke fanns ombrott kunde de kallas in till förhör hos borgmästaren eller landshövdingen. Detta gällde alltså i den lilla 1600-talsstaelen, där tillfällena till brott och strömmen av främlingar var större än på landsbygden. Hur stora problemen var kvantitativt kan vi inte ange, men vi kan konstatera att borgarna på många olika sätt visade sin känslighet inför dem. Även på landet har vi spårat samma fenomen, fastän problemet i 1600-talets Sverige inte fått den dimension det hade i England eller det skulle komma att få under senare århundradens proletarisering i vårt land. Stadgor och regleringar Under rubriken »överträdelser av olika stadgor» döljer sig följande antal individer åtalade för olika förseelser i Linköping under registrerade år på 1610- och 1640-talen:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=