1 19 tala til! Nils den lön han gett ut, dvs. 10 daler kopparmynt och ett par skor. År 1641 stämde prästen Bengt Figrelius i Skeda drängen Per Persson för att han förlupit tjänsten. I domen förklaras att drängen antingen skulle återgå eller betala Igen legan. I mgetdera fallet kunde man tvinga tjänaren att återvända. De ekonomiska konsekvenserna kunde dock i de flesta fall vara tillräckliga för att hindra tjänstefolket från att byta tjänst hur som helst. Hårda straff för stöld finner vi även i Giillbcrgs domböcker. Två personer som stal korn för 6 öre (!) dömdes att mista huci och öron år 1605, ett straff som »mildrades» till 3 års arbete. Dödsstraffen drabbade sammanlagt 16 tjuvar i Gullberg under åren 1604—1648, varav dock de flesta benådades. De flesta av dessa domar utfårdacies under periodens början. En gammal soldat som 1607 stulit ett förgyllt spänne blev dömd till döden 1607, men man bad för honom hos kungen på grund av att han var en fattig gammal krigare. Med tanke på att några dömts till döden för stölder av mycket små värden, förvånar det att smeden Sv^en i Sjögesta slapp undan med 40 markers bot för stöld av en säck med en spann råg år 1614. Sven var en yrkesman och hans exempel visar med största sannolikhet skillnaden mellan att vara en etablerad innevånare och att vara fattig och i samhällets marginal. Fallet med Sven smed illustrerar svårigheten att undgå upptäckt i det täta samhället med hantverksproducerade varor. Sven avslöjades genom att man kunde jämföra säckens väv med den i andra säckar som tillhörde käranden. Kläder, redskap, till och med matvaror, kunde oftast lätt identifieras på gund av sina särdrag. Det var svårt att stoltsera med stulna varor på samma ställe som man tagit dem. Detta förklarar kanske till en del varför vi finner så relativt få tjuvar bland lokalbefolkningen. För de fattiga uppstod också frågan varifrån de plötsligt fått sitt nvvunna relativa välstånd. Pigan i Linköping som skänkte en slant till en liten flicka och därmed avslöjades som tjuv är ett sådant exempel, men det finns flera. Rejält folk förväntades kunna göra skillnad på person når de köpte en vara. »God tro» accepterades inte vid »handel med misstänkt person». Att hålla tyst, att gömma tjuvgods och att hitta ett sått att omsätta stulna varor i pengar var därför ännu viktigare för cfem som stulit i 1600-talets Sverige jämtört med dagens anonvma överflödssamhälle. 1 det förrevolutionära Frankrike hade tjuvarna samma problem. Stöldgodset var lätt att identifiera och de bestulna och deras vänner spanade aktivt efter det försvunna godset och kunde många gånger själva eller genomtips återfinna ciet. Det år naturligtvis ingen överraskning att finna att man under 1600-talet med betydligt större kraft ägnade sig åt skyddet av egendom jämfört med bekämpandet av våldet. Detta år troligen ciet mest kc'»nsekventa mönster man kunnat finna vid studiet av rättvisan i det resursknappa förindustriella samhället i hela Västvärlcien. För en mcadern iakttagare kan det ändå te sig förbryllande att pigor dömdes till döden i första instans för tillgrepp av blygsamma belopp. Vi ). A. CamcrtMi 1981, s. 1 79-180.'l ves Cast.in 1971, s. 127-129. IS
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=