118 den delvis på frånvaron av en skyddande polismakt och den utsatthet som ett mer isolerat boende skapade. I staden samlades många fattiga vandrare som utgjorde potentiella tjuvar.'- Ganska snart fick man problem med den kringvandrande fattiga befolkningen även i New England. En lag stiftades till och med som förbjöd någon att leva ensam. Detta ansågs nämligen leda till lösdriveri, fattigdom och social oro. Lagen var svår att upprätthålla, men avslöjar den vikt man fäste vid att människor var integrerade i sitt lokalsamhälle. Hur främlingsrädslan verkade i praktiken i Linköping får vi veta i ett exempel från 1645, då Anders Månsson framkallades vid rådstugan för att redogöra för vad det var för en karl som gästade honom. Särskilt mi'' '•'änkt föreföll det att han ofta reste av och till nattetid. Då Anders inte kunde ge något svar, och då det tydligen inte var första gången han gett husrum åt misstänkta personer, sattes han i fängelse, androm till varnagel. Den mystiske personen visade sig vara Per Hansson, en före detta soldat, född i Västergötland, meci senaste pass från kyrkoherden i Huddinge. Eftersom det fanns några dunkla punkter i mannens redogörelse och eftersom han inte tycktes ha mycket att leva av, sattes han i fängelse i avvaktan på att landshövdingen skulle förhöra honom när han kom till staden. Vid detta förhör framkom tydligen inga graverande saker, utan mannen frigavs. Här har vi ett tidigt exempel på den procedur som secian genom flera århundraden kunde drabba dem som reste utan att kunna bevisa hur de försörjde sig. När inget brott ännu var begånget, skickades de till landshövdingen som kunde ta ställning till vad man skulle göra. Hade de cfömts vid rådstuvurätten kunde denna själv besluta att de skulle omedelbart förvisas från staden. I ett liknande fall dömde man Johan Kock att sitta i kistan för att han har logerat tattare, den enda gång man finner denna folkgrupp nämnd. Eör att ytterligare förhindra uppkomsten av den så fruktade gruppen a\ löst folk utan patriarkal kontroll, kunde man använda tjänstehjonsstadgorna. Det gällde då bland annat att se till att drängarna och pigorna respekterade kontraktstiderna. Målen rörande dessa saker var inte många, och domarna visar att det inte alltid var så lätt att genomdriva saken mot en tjänare som absolut vägrade återgå till sin tjänst. År 1640 stämde mönsterskrivaren Nils Nilsson i Landeryd borgaren Per Nilsson för att ha tubbat tjänstepigan Anna att gå från sin tjänst hos Nils för att tjäna Per i stället. Nils utverkade lov av borgmästaren att med profosstjänare och handklovar hämta henne, men Anna rymde igen. Två gånger hade Nils krävt att få igen henne, men utan resultat. Nu dömdes Per Nilsson att böta 3 marker enligt 13 kapitlet i Byggningabalken och att be13 14 Keith Wrightson och D.tvid Levine 1979, s. 135-136. Keith 3X ri^ltt.son 1982, s. 163. Jolin W.tlter och Keith W rigltt.son 1976, s. 22—12. Anthonv Ideteher 1975. ). S. Cockburn 1977, s. 60-67. James Sharpe 1983, s. 1 13. James Sharpe 1984, s. 81. ä ves Castan 1971, s. 139 och 165-170. " David Flaherty 1967, s. 170-178. '■* Om »tattarna» tteh deras ursprunt; se Adam Hevnu^wski 1969.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=