114 gade, men ännu inte fällda, för mord, dråp och i några fall för vållande till annans död. Länets siffra speglar befolkningsmässigt naturligtvis i första hand landsbygden. Endast 11 personer åtalades för mord. Eftersom några säkert friades, och då det är svårt att avgöra gränsen mellan helt oavsiktligt vållande och cfråp, är efen resulterande siffran, cirka 10 per 100.000 personer och år, något överskattad i jämförelse med de tidigare framräknade. För landsbygdsområden redovisar Eva Österberg för följande uppländska områden och perioder: Långhundra 1545—1560 cirka 15, Vendel 1615—1630 cirka 14 och Vendel 1631—1645 cirka 26. 1 En undersökning av Konga härad i den småländska gränsbvgden, utförd av Lars-Olof Larsson, är motsvarande siffra 40 per 100.000, och ännu högre rapporteras från delar av det sena 1500-talets och det tidiga 1600-talets Norge. I 1600-talets Kelvedon i England var andelen cirka 10 per 100.000, eller i en annan undersökning från England cirka 6 åren 1660—79 och cirka 1 åren 1780—1802. Detta kan jämföras med omkring 1 för hela Sverige från och med 1700-talets mitt, eller 10 i finska Sydösterbotten vid 1800-talets början, eller 50 i efterkrigstidens Sicilien.^ Mina siffror från 1600-talet kan vara något överskattade i förhållande till den officiella trvckta statistiken i Sverige från och med 1700-talets mitt. Därmed skulle skillnaden bli mindre, men fortfarande framstår det tidiga 1600-talet som en period då risken för att skadas till liv och lem av andra var större än senare. Det verkar också som om denna risk var något större i städerna jämfört med landsbygden. Måhända var det också lugnare i Östergötland eller i Uppland jämfört med gränsområdet mellan Småland och Skåne. De engelska siffrorna är slående lika de svenska från Östergötland under 1600-talets förra hälft och från hela landet vid 1700-talets slut. Egendomsbrott Två, till sitt väsen ganska skilda typer av straffbara brottskategorier rvms här under begreppet egendomsbrott. I det ena fallet gäller det till exempel egenmäktigt eller olovligt förfogande över egendom som på ett eller annat sätt civilrättsligt vant föremål för tvist. En pant togs ut med tvång för en skuld, ett redskap togs från någon med påståendet att det inte tillhörde honom, osv. Det gäller också olika former av skadegörelse, där gärningsmannen, förutom skadestånd, även kunde dömas till böter. I dessa fall är egendomsbrotten inte alls förknippade med social deklassermg, utan snarast att jämföras med de lindrigare fysiska och verbala konflikterna. De svarande är oftast relativt besuttna personer. Annorlunda är fallet med den andra kategorin, dvs. stölder, snatterier, beIa.! Österberg 1983, s. 25. I'v.t Österberg, 199C, s. 12. Jörn S.tndnes j99C. J. .\1. Be.ittie 19S(>, s. 1 07-1 1 2. Hanns viin Hider 1 985, s. j : 8. Heikki 'i lik.tng.ts 1 985, s. 20-23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=