Ill brotten som ett utslag av »dryckenskapen och befolkningens obändiga och våldsamma lynnesart, alstrad och närd av de ständiga krigen». I Uppsala figurerar inkvarterat krigsfolk då och då i oroligheter, bland annat i ett upplopp 1648 riktat mot studenterna, och studenterna ställer även till med bråk alldeles på egen hand. Av totalt 14 åtalade soldater i Linköping under båda perioderna svarar åtta för våldsbrott, varav en för dråp och fem för skador med vapen. I förhållande till det totala antalet våldsbrott i Linköping är dock soldaternas direkta andel liten. Den civila befolkningen bär i första hand ansvar för våldet, även omde krigiska tiderna bidragit till att påverka människors mentalitet.^ Ett typiskt exempel på det till synes irrationella, relativt grova våldet finner vd i ett protokoll den 3 december 1645. Hans skomakare klagar då över att Olof Olfsson skomakare huggit honom i huvudet med en värja så att några ben är utslagna och vänster öra är genomstunget. Vid förhöret visar det sig att Hans varit och druckit hos Jakc^b skräddare med några skomakargesäller. Sedan begav sig Hans till sin svåger Hans krukmakare för att be honomta med sig bud till Nils Basileus (i Kungsbro), dit han skulle resa nästa dag. På vägen fick Hans höra att gesällerna befann sig i något bråk på torget, varför han gick dit i stället, enligt egen utsago för att stifta fred. Väl kommen till torget råkade Hans i strid med Olofs gesäll Anders. Denne slog Hans i huvudet med en stav och senare komOlof skomakare dit med sin värja och högg Hans två gånger. På frågan om det förekommit någon träta eller avund tidigare mellan parterna svaracfe båda nej. Av protokollet antyds att Olofs vrede mot Hans möjligen bottnat i att Hans inte velat följa med honomhem och dricka en kanna öl. Detta kan, av andra exempel att döma, mycket väl ha ansetts som tillräcklig förolämpning för att tarva ett slagsmål. Domstolen beslutade under detta sammanträde att eftersom saken nu först var rannsakad och inte kunde slitas på en gång, uppsköts den till nästa rådstuga. Om parterna dessförinnan kunde förlikas, stod det dem fritt. Den 29 mars 1646 avslutades saken på så sätt att Hans och Olof skomakare förliktes och blev goda vänner genom att räcka varandra handen inför rätten. Efter såramålsbalkens 7 kapitel dömdes Olof till 20 marker, av vilka han skulle betala kronans och stadens tredjedelar. Alkoholförtäring och, ur nuticfens synpunt, triviala anledningar utlöste alltså bråket. Rättens agerande avslöjar också det allra viktigaste, att stifta fred för framtiden. Eftersom målet förts till rätten och då våldet var relativt grovt, måste man utdöma en bot, men detta var egentligen underordnat förlikningen. Litet mer delikat tedde sig nog målet mellan borgmästaren i Linköping, Nils Nilsson, och Mats bokbindare från Norrköping hösten 1645. Mickelmäss afton kom Mats till borgmästaren för att få hyra en torgbod. Det hade han fått göra flera gånger förut utan problem. Nu hade dock borgmästaren gått och retat upp sig på inställningen till liknande frågor hos borgerskapet i Norköping. »När det blir marknad kommer ni hit och driver er handel. Men våra bor- ’ K. W. Hcrdin 1926, s. 139-14C.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=