110 oftast värjor. Ett fall 1640 belyser vilken vikt man tillmätte prestigen. Nils Larsson lurade Lars Olsson i Hunneberg, somtydligen inte varit läskunnig, att gå runt med en »aprilsedel». När Lars Olsson fick veta vad han utsatts för begav han sig genast till sin antagonist och misshandlade honom. Lör detta fick han böta 18 marker. Skillnaden mellan de två perioderna är markant i Linköping. Under 1610talet begicks cirka dubbelt så många våldsbrott och anmäldes dubbelt så många verbala utgjutelser, jämfört med 1640-talet. Man undgår inte förnimmelsen av att 1610-talet är en svår period i stadens historia. Även om Linköping inte drabbas direkt av krigen, märks dess effekter indirekt. Utskrivningar och krav på insatser drabbar borgerskapet och tidvis skall staden inkvartera trupper. Inte minst närvaron av inkvarterade soldater är ett genomgående problem för lokalbefolkningarna i 1600-talets Europa. Upplopp, slagsmål och småstölder föl)de i soldaternas fotspår och problemen exporterades till och med till Nya Världen i form av brittiska soldater som inkvarterades i de nordamerikanska kolonierna.^ I Linköping anklagade borgaren Per Jönsson Kors år 1613 en kvartersmästare vid livfanan för att ha velat röva hästar, slagit sönder fönster och gjort övervåld på borgaren själv. Efter ett uppskov slöt ryttmästaren en förlikningmed borgaren. Hästarna återställdes och ersättning utbetalades för fönster och bårdskärarlön. Den sistnämnda avsåg vården av borgarens skador efter sammandrabbningen. Logden beslutade att avskriva kronans sak i böterna och detsamma beslöts av staden. Omemellertid kvartermästaren på nytt med sitt sällskap överföll någon borgare i Linköping eller annorstädes skulle saken fortfarande betraktas som öppen och »fullföljas efter högsta lag». Straffet för de meniga som åtföljt kvartermästaren skulle bestämmas av ryttmästaren. I förhållande till lagen behandlades de självsvåldiga soldaterna lindrigt. Ryttmästarens ingripande och hotet om vidare sanktioner vid återfall visar att man inom krigsmaktens högre skikt var medveten om behovet att stävja missgrepp mot civila, i varje fall i det egna hemlandet. Men å andra sidan behövdes dessa soldater för sina krigiska uppgifter. En del var man tvungen att förlåta. Krigen förde också med sig en vana att bära vapen. Soldater och vissa privilegierade grupper hade uttryckligen rätt att bära värja, men även personer med fredliga borgerliga yrken befinns ofta i domstolsprotokollen ha vant beväpnade. Dråparna oräknade var antalet våldsverkare med vapen 14 på 1610-talet och 5 på 1640-talet i Linköping. Förekomsten av vapen förvärrade naturligtvis skadorna i många slagsmål, som annars kunde ha fått en lindrigare utgång. I Uppsala under samma period är bilden av våldsbrotten densamma. Bland ett antal dråp finner K. W. Herdin att de flesta ägt rum ute på gatan efter öldrickning. Enligt författaren visar sig många vara beväpnade och han tolkar ’ James Sharpe 1983, s. 77. Anthonv Fletcher 1975, s. 166—167 och 275. Douglas Greenberg 1976, s. 121.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=