105 det om skuldfordringar. En del av dessa skulder hade kvinnorna ärvt efter avlidna makar. Tio procent av de svarande i Gullhcrg var kvinnc'ir, vilket är färre än bland de kärande. De fördelade sig ungefär lika mellan mål angående fast egendom, arv och skulder. Några tendenser går inte att peka på med tanke på de små talen. Det är dock påtagligt att kvinnorna i såväl staden som i landsbygdshäradet oftare uppträdde som kärande än som svarande. De uppträdde sällan som kärande i frågor om fast egendom, utan deras mål rörde arv, skulder och lös egendom, en avspegling av deras genom lag och tradition svaga anknytning till jordägande. Som regel tycks kvinnornas ställning som relativt självständiga svarande i brottsmäl vara erkänd i Linköpmg redan vid 1600- talets början. Vi finner i protokollen endast två tillfällen då kvinnliga svarande uttryckligen försvaras av män. Eörsta gången inträffar 1610, dä Sven Västgöte representerar sin hustru som anklagas för att ha utövat våld mot en annan hustru med en lindrig skada som följd. Är 1613 behandlas ett slagsmål, där Anders Olsson svarar i sin hustrus ställe vid rätten. I samtliga övriga fall tycks kvinnorna ha infunnit sig själva. Andelen (och antalet) kvinnor i brottmål var större under den andra perioden i Linköping. Detta beror helt och hållet på att antalet brott mot sexuallagstiftningen dä var fler, och det är i denna kategori vi i första hand återfinner kvinnor. De utgör 40 procent av alla åtalade för sexualbrott. Elva procent av de som åtalas för egendomsbrott är kvinnor, men deras andel bland tillgreppen är 23 procent. En engelsk undersökning från samma tid redovisar 14 procent kvinnor bland stölderna, en annan 24 procent. Skillnaden beror främst på att den senare undersökningen innefattar London. Den kvinnliga andelen av såväl stölder som våldsbrott var större i huvudstaden än i landsorten inklusive små städer. Kvinnor stal också för genomsnittligt mindre värden än männen gjorde. I en undersökning från New England, som bland annat omfattade staden New å ork och rör perioden omkring år 1700, var 26 procent av dem som stöld kvinnor, dvs. ungefär samma siffra som i fallet Linköping och London. I Stockholmvar kvinnornas andel av tillgreppen mellan 20 och 40 procent från 1500-talets mitt till 1620-talet. Dessa kvinnor blev, intressant nog, mer sällan dömda till döden jämfört med männen. Delvis kan detta förklaras med att de stal för ett mindre värde, men eventuellt även med en mildare attityd frän domstolens sida.^ Elva procent av dem som åtalats för konflikter var kvinnor och två kvinnor svarade för olaga brännvinsförsäljning. Bland konfliktbrotten var kvinnorna främst representerade i de verbala sammandrabbningarna (24 procent av de svarande) och sedan i fallande skala i slagsmål utan blodvite (13 procent), lindrigt våld med blodvite (en kvinna) och grovt våld (en kvinna). Ingen kvinna j.imcs Sli.irpc, 1983, s. 93. j. M. Bcattic 1974, s. 89 cicIt 96-109. l)oui;l.is Clrecnber;,; 1976, s. 5052. a Ostci herj; och l.lndström 1988, s. 115. fälldes för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=