103 Kvinnorna Under senmedeltiden spelade kvinnorna en klart underordnad roll vid domstolarna. Självfallet var de straffbara när de begått grövre brott, till exempel hor, men som parter i brottmål uppträdde de sällan. Under 1500- och 1600-talet blev det dock vanligare att kvinnor dök upp som självständiga svarande och i vissa fall även som vittnen. Först år 1697 stadgades det officiellt att kvinnor kunde få vittna. Denna tvetydiga inställning till kvinnans legala status är markant på 1600-talet, inte bara i Sverige utan även i andra länder, till exempel i England."^ I Linköping under 1610-talet var den totala andelen kvinnor 10 procent, under 1640-talet 15 procent bland de kärande i civila mål. De flesta av de kvinnor som bar titlar kallades »hustru», »hustru till X» eller »änka», dvs. ofta socialt relativt ospecificerade titlar. Liksommännen angavs få (endast två) vara bosatta utanför staden. Att männen skulle dominera som kärande i mål somhuvudsakligen rörde ekonomiska frågor var inte oväntat. Vi finner emellertid att det fanns ett visst utrymme för kvinnorna, särskilt änkorna. Bland de som kallas »hustrur» döljer sig förmodligen ytterligare några änkor. Dessa uppträdde som sina egna ombud redan vid 1600-talets början. Endast i två fall har kvinnorna, vilket framgick ovan, enligt domboken anlitat ombud. Ytterligare några fall där män är ombud för kvinnor kan naturligtvis finnas, fastän domboken endast nämner manliga parter. Kvar står emellertid att kvinnor i vissa fall räknades som fullvärdiga aktörer. Den högre andelen kvinnor under 1640-talet kan ha flera förklaringar. Kvinnans roll kan ha kommit att erkännas ytterligare. Det kan å andra sidan bero på att krig och andra faktorer ökat antalet änkor respektive hustrur med mannen borta från hemorten. I Giillbcrg var andelen kvinnliga kärande 18 procent åren 1603-29 och 15 procent 1630—48. Kvinnorna var alltså lika väl representerade jpå landsbygden som i städerna. Vid en uppdelning mellan olika typer av mål blir talen små, men man kan dock konstatera att få kvinnor agerade i frågor som rörde köp, försäljning och tvister om fast egendom. Detta var männens område. Däremot var de väl representerade i mål som rörde arv, skulder och tvister om lösegendom. Det tycks snarast som om ensamma änkor har haft större anledning än andra grupper att bevaka sina intressen, ofta strax efter mannens död. Endast en piga fanns med, hon stämde arbetsgivaren om sin lön. Det fanns alltså även på landsbygden en sfär för kvinnornas ekonomiska aktiviteter, men den gällde oftast änkor och sällan fast egendom. Andelen kvinnor visar sig vara ännu mindre bland de svarande än bland de kärande i Linköping. Endast 8 procent bland de svarande var kvinnor under båda perioderna sammantaget, dvs. 12 personer. I åtta av dessa fall handlade ■* Cjör.in Inger 1980, s 1 19. C.irol Z. Weiner 1974, s. 39. Allmänt om kvinnans ställning i stormaktstidens Sverige se Göran Behre m.fl. 1985, s. 131-135.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=