102 tinget. Konflikterna gäller då ofta motsättningar mellan dessa nybyggare och den svenska befolkningen. Nils Klemensson i Ortsjön anklagades två gånger för att ha röjt land på böndernas skog och dömdes den andra gången, 1663, att böta 40 marker. I Nils’ hushåll uppstod det motsättningar, när hans son Knut gift sig med en svensk flicka. Resten av familjen ogillade detta och tinget beslutade att Knut skulle lämna hemmanet mot en kompensation från sin släkt. År 1667 åsamkades finnen Knut Persson i Armsjön skada av en skogseld som vållats av några grannar. Knut fick ersättning för skadan och grannarna dömdes dessutom till 3 markers böter vardera för att inte ha hjälpt honom att stoppa elden. Fallet illustrerar möjligen att relationerna mellan finnen och hans svenska grannar inte var de bästa. Finnarna sågs naturligtvis som inkräktare av de tidigare innebyggarna. Lars Jönsson, en finsk soldat i byn Bunsta, fälldes två gånger för mökränkning, den andra gången 1615 till halv bot, eftersom han gifte sig med flickan. Lars slog sig ned i byn som bonde. Även finnen Henrik Andersson i Berga komatt gifta sig med en svensk flicka och övertog en del av svärfars hemman. Trots motsättningar i början, tycks finnarna inte ha varit utestängda från sockengemenskapen någon längre tid. Snart integrerades de i lokalsamhället utan alltför stora problem. De aktiva parterna i 1600-talets domstolar tillhör oftast de mer besuttna i befolkningen. Det är dessa som i första hand utnytt)ar rättvisan för att registrera sina ekonomiska mellanhavanden och för att lösa tvister rörande egendomsfrågor. De är också oftare kärandeparter i straffrättsliga mål, av naturliga skäl när det gäller egendomsbrott, men även när det gäller våld, trätor och andra konflikter. De obesuttna utnyttjar visserligen domstolen för att söka sin rätt, men de återfinns oftare på de svarandes sida, somväntat i egendomsbrott, men även i våld och trätor. I första hand är alltså domstolen de besuttnas instrument som oftast riktar sig mot likar, men ibland mot de obesuttna. Med tanke på vilka som satt och dömde är det förklarligt att det blev så. Man får emellertid inte förledas tro att den svagare var helt försvarslös. Per Björnsson i Flistads socken, Gullbergs härad, tog 1629 några rovor från Knut i Slätas åker, men upptäcktes. På initiativ av adelsmannen Jöns Hansson i Säby skrämdes Per att ge ifrån sig två oxar i förlikning. Den ena oxen fick herr Jöns för Knuts årliga utlagor, den andra tog Nils Basielus, förxaltare på Kungsbro, för konungssaken »oansett att saken aldrig var tingförd eller domgiven». Detta accepterades inte av häradsrätten, som fällde Per för stöld till en bot av 3 marker. Däremot kunde den inte direkt döma dem som tagit lagen i egna händer, utan dessa fick »efter privilegierna svara sin sak till högre rätt». I uppenbara fall finns det ingen anledning misstänka domstolen för att medvetet ha frångått lag och rättvisa.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=