95 säkerligen ytterligare ett antal medlemmar av stadens besuttna, och mycket talar för att våra siffror visar en rimlig tendens. Frågor om fast egendom t^ch arv berör i första hand personer med en viss besuttenhetsgrad. Detsamma kan sägas omtvister omlös egendom och skuldfordringar. Lika rimliga ter sig resultaten beträffande de kärandes geografiska fördelning. Källan talar inte alltid ombostadsorten för parterna, men i detta fall finns det all anledning att utgå ifrån att de som uttryckligen anges som boende utanför Linköping också i stort sett motsvarar det verkliga antalet. Det var inte nödvändigt att understryka att en part bodde i staden, medan motsatsen gällde för kärande från andra orter. Vi kan konstatera att 8 procent anges komma från en annan stad, medan 9 procent bodde på landsbygden runt staden, och andelarna år relativt lika under båda perioderna. Den största andelen boende utanför staden återfinns i skuldfordringsmål. Av totalt 15 personer boende i andra ståder förekom 12 i sådana mål, medan motsvarande andel bland dem som bodde på landsbygden var 8 av 17. Andelen Linköpingsbor var som väntat högst i mål som rörde fast egendom och arv, cirka 90 procent. Pråster på landsbygden ägde Ibland tomter och hus i staden, släktband mellan stadsbor och landsbygdsbefolkningen orsakade ibland arvstvister och ekonomiska transaktioner mellan stadens innevånare, och personer från andra orter genererade skulder och andra frågor som behövde regleras vid rådstuvuråtten. När man skall beskriva parterna i Gnllberg uppstår samma problem som i staden, dvs. frånvaron av titlar för en stor andel. Under årtiondena före 1640talet år andelen kärande utan titel mer än hälften och den sjunker endast till 40 procent det sista decenniet. Man kan naturligtvis inte utgå ifrån att bortfallet är slumpmässigt. Tvärtom är det mer troligt att bönderna är överrepresenterade. Det är ett ofta förekommande fenomen att man i 1600-talets och 1700-talets Sverige i första hand noterade titlar på personer sominte var bönder. Soldater, hantverkare, tjänstefolk och andra mindre grupper sommte var fast förankrade vid en jordegendom identifierades oftare med sina yrkestitlar. Troligen förhåller det sig på samma sått med uppgifterna i Gullbergs domböcker. I all synnerhet har det med största sannolikhet gått att fastställa titeln på cie 17 medlemmarna av det skikt av adelsmån och andra ståndspersoner som agerade som kärande. Kvinnor har som regel försetts med titeln hustru eller änka (2 1 av 27 fall), vilket i och för sig är en socialt svårplacerad titel. För övrigt återfinner vi 13 personer tillhöriga gruppen hantverkare, torpare, tjänstefolk och andra utan hemmansbruk och endast 17 bönder, vilket naturligtvis är alldeles för litet i förhållande till deras totala andel. Detta kan inte minst faststållas av den enkla anledningen att många mål förutsätter att den kärande äger eller brukar )ord. Med en liten reservation kan vi förmoda att majoriteten av de kärande i Gullberg tillhörde de högre skikten, dvs. ståndspersonerna och bönderna. Målen gållde mestadels böndernas frågor, och når det gällde civila mål
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=