85 skedde därför att han var en »fattig karl». Nu visade det sig att han inte ens kunde uppbåda sex män, eftersom han varit under skarprättarstraff (kroppsstraff eller benådat dödsstraff?), var fattig och litet aktad. Bevisen var svaga, och protokollet nämner inte heller att han kunde fällas. Grannhustrun och hennes man tvangs dock att lämna socknen, och husen revs på deras hemman på grund av deras drickande, svärjande och andra odygder i huset. Marit Svensdotter, en »barfattig kvinna» kunde inte heller uppbåda en sexmannaed, när hon 1625 var anklagad för att ha stulit en silversked. Hon ålades att ersätta skeden, men slapp böter på grund av fattigdom. Ett frikännande på grund av brist på bevis, där inga edgångsmän velat ställa upp, var en svår social belastning. Till och med vittnen kunde vara svåra att uppbåda för dem som inte var socialt etablerade. År 1647 hade änkan Anna Månsdotter skaffat två vittnen somskulle fria henne från beskyllning omstöld. Det ena vittnet, Margareta Skytte, en huskvinna, hade enligt prästen drivits iväg från sin hemförsamling tillsammans med modern på grund av sitt förargeliga och lättfärdiga leverne. Den stuga de tidigare bott i hade rivits. För den skull ansågs inte Margareta vara ett pålitligt vittne. Änkans dräng avvisades likaså på grund av att han var »svarandens dagliga tjänare». På Öland redovisas ett fall där en kvinna med dåligt rykte fälldes för hor med ganska svaga bevis, vilket föranledde hovrätten att återremittera saken för vidare utredning.'"* Man kan naturligtvis hävda att edgången var ett alltför smidigt sätt för en person att slippa undan straff, när bevisen var osäkra. Ibland hände det förmodligen att man tog för lätt på edens betydelse, somi ett fall i Gullbergs härad år 1641. Lars Munk i Västerlösa stod då åtalad för att ha dräpt en ryttare på ett gästabud. Han infann sig med sina grannar för att begå eden, men domstolen uppsköt proceduren till dess de kunde ta saken i bättre betänkande. Edgångsmännen befanns nämligen Munk Igen med nyktrare kamrater och denna gång svors är det uppenbart att religiösa hämningar spelat en roll för åtminstone en del av de svarande. I svåra fall hände det att domstolen själv vägrade ed av hänsyn till den svarändes själ. Detta skedde när Nils Jonsson i Egbv stod anklagad för att ha lägrat sin fränka år 1604. Han sattes i kronohäkte för att tänka över sitt nekande. När han nästa gång ville gå ed vägrades detta och saken sändes till lagmansdom på grund av »stor själavåda». Sven i Skallarp, som var från bygden, misstänktes 1624 för två stölder. Han kunde inte skaffa edgångsmän, förmodligen därför att misstankarna var för starka. Alla kunde alltså inte uppbåda tolv personer som satte sm heder på spel i tveksamma fall. Ett exempel på religionens makt att frambringa bekännelser ges i ett fall av tidelag år 1607. En dräng erkände då, sedan prästen haft ett allvarligt samtal med honom om hans själs salighet i kyrkan. Bekännelsen utvanns, trots att drängen säkerligen visste vad som väntade honom: att halshuggas och brännas på bål. '■* Lennart Landin 1963, s. 171-175. vara druckna allihop. Nästa gång infann sig Lars eden. Å andra sidan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=