84 Den andra brottskategorin i Gullberg med en stor andel frikända var egendomsbrotten, precis som i Linköping. De troliga orsakerna till den höga andelen har redan diskuteras. I fyra fall av anklagelser för tillgrepp kunde de svarande samla edgångsmän som friade dem. Två personer som utfrågades angående gods som försvunnit ur kyrkans kista 1605 klarade sig på samma sätt. Förtroende och vänner i lokalsamhället var betydelsefullt. Friande domar mot misstänkta tjuvar var även vanliga i 1500-talets Långhundra, antingen genom edgång eller av andra anledningar. Edgångsmän användes i de mest skiftande mål, där bevisfrågan var osäker. I sju fall har svarande friat sig på detta sätt för andra egendomsbrott än tillgrepp (skadegörelse, etc). Två män friades för anklagelse omdråp och en för vållande till annans död. Nils i Kråkarp slapp undan böter för vägfridsbrott 1645. Två män undgick anklagelse om lönskaläge 1606 respektive 1614 och hustru Ingrid i Lind kunde fria sig från en anklagelse om hor 1617. I det sistnämnda fallet svors eden av kvinnor, en vanlig praxis när den anklagade själv var kvinna. Måns i Högby fick sina grannar att gå ed tillsammans med sig själv när han 1625 var anklagad för att ha gett ut för litet rusttjänstpengar. Jöns Andersson i Flistad fick slutligen 1640 gå en likadan ed, när han var anklagad för lövjeri, dvs. att ha bedrivit trolleri. I protokollet rörande detta mål redogjordes noggrant för proceduren: Jöns Andersson framkallades och frågades om han hade sina lagmän med, varvid Jöns ropade framelva män och förklarade sig villig att själv gå ed somtolfte man. Edgångsmännen förhölls vad de äventvracie om de svor en falsk ed. De svarade då att de sedan barndomen känt Jöns och hans hustru och att de var villiga att svära med honom. På detta klara besked beslöts att Jöns skulle frikännas utan att behöva fullfölja sin ed. Av totalt 47 frikännanden skedde alltså 30 med hjälp av edgångsmän. Det tycks som om dessa har använts något flitigare i Gullbergs härad än i staden, men de förekomi båda miljöerna. En av de viktigaste fol)derna var naturligtvis att främlingar och mindre väl sedda personer i den lokala miljön hade svårare att försvara sin heder. Ty många gånger rörde det sig säkert mer omhedern än det straff som hotade. De som inte kunde skaffa sig edgångsmän blev inte automatiskt fällda ifall bevisen var svaga, men med edgångsmän visade man inför hela domstolen och dess åskådare att man hade förtroende hos en krets av grannar och vänner. Gångeskräddaren Jöns fälldes således för lönskaläge år 1608, då han misslyckats att skaffa sig edgärdsmän som »främmande karl». I ett annat fall år 1623 tog faktiskt domstolen hänsyn till mannens sociala svårigheter, då man tillät honom att nöja sig med en sexmannaed, sedan han kommit i rykte för att ha haft sexuellt umgänge med sin grannhustru. Detta 13 Nils I-.dling och Olof Svcnonius 1946, s. 22. ' ' Nils Fdling och Olof Svcnonius 1946, s. 3C. Lenn,irr Landin 1963, s. 159.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=