83 visning har dannet sig, eller engang let vilde vasre ta:nkelig, f. Ex. hvor det gjxdder numeriske eller kvantitative Bestemmelser, formelle Sporgsmaal o. desk; hvor det saaledes mere kommer an paa at have en bestemt Regel, end hvilken denne Regel er. I disse Tilfxlde retter man sig vel efter hvad der engang er antaget, isxr naar det samme ohere har gjentaget sig . . .». Brandt betonar dock, att rättens kärna växer fram med organisk nödvändighet ur folkets eget medvetande. Trots att Brandts uttalanden endast innehåller nyansskillnader i förhållande till Savignys text (se ovan 3.), försöker han senare i sitt föredrag framhäva sin självständighet."^ Brandt påstår nu, att själva utövandet genomexemplets makt har en viktig roll vid uppkomsten av sedvanerätten.'" Man bör dock akta sig för att, såsom Beseler, anta, att sedvanerätten uteslutande har sin grund i sedjälv i stället för i den allmänna övertygelsen. Åandra sidan kan man inte förneka, att det är uttrvck för en stor ensidighet, när Puchta och delvis också Savigny frånkänner sedvanan all andel i sedvanerättens uppkomst och endast anser den vara ett bevis på dess existens, eftersom utövandet ger övertygelsen en större stadga."'’ Som nämnts använder Savigny ett liknande uttryck, dock endast för mindre säkra detaljbestämmelser, somkan erhålla en säkrare tillvaro därigenom att »sie durch öftere Ubung dem Volk selbst zu bestimmterem Bewulkseyn gebracht werden»."^ I synnerhet då man beaktar Brandts ställningstaganden i början av föredraget, är det svårt att inse det originella i hans framställning i förhållande till den av Savigny förfäktade läran. Brandt räknar upp de klassiska betingelsena för sedvanerätten:»Stadighed, langere Tid, uden Afbrydelse, necessitatis opinio.»"^ På två andra punkter, nämligen när det gäller sedvanerättens förhållande till skriven lag och kravet på bevis, skiljer sig dock Brandts ställningstaganden, åtminstone ytligt sett, från tidigare doktrin. Enligt Brandt innehåller det tidigare ställda kravet på att sedvanerätten inte får strida mot lagen ett förnekande av sedvanerättens verkan som rätt. »Thi at den xldre Ret ophxves ved en modsat nyere, gja:lder ikke alene omLove i Forhold ti! hinanden og om sxdvansmxssige Retsregler i Forhold til hinanden, Brandt, UfL II (1862), s. 122. Se även Michalsen, s. 73. Branät, UIL II (1862), s. 128; ». . . den Omst.vndighed, at de, somselv er overbeviste om en Regels Gyldighed, anerkjender denne som Normfor sine Handlinger, virker igjen paa Andre saaledes, at de i Tvivlstdfarlde heller slutter sig til denne, end forsoger paa selv at opstille nogen ny. Exemplets Magt spiller saaledes en yderst va;sentlig Rolle ved Dannelsen af sardvansmarssig Ret.» Brandt, UfL 11 (1862), s. 128: »Thi Sa:dvanen selv har haft sin Tilv.xrelse for den anerkjendes forpligtende som Ret. Ligesom den selv har sin Grund i en almindelig Overbevisning, saaledes bidrager dens Udovelse vxsentlig til at give denne Overbevisning den storre Fasthed og almindeligere Udbredelse.» 1 översikten över föredraget (s. 121) konstaterar Brandt också: »Sxdvanen selv er altsaa ikke alene Bevis paa, men ogsaa for en Del Grunden til den sxdvansmxssige Ret.» Savigny I, s. 35 f. Brandt, UfL II (1862), s. 121. 112 vanan s 113 117
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=