82 som likvärdiga och anser, att en äldre rättsregel alltid får vika för en yngre (jfr Puchta, ovan 3.). Stadgandet i RB 1:11 om att (partikulär) landssed viker för allmän lag är enligt Schrevelius ett undantag; han hänvisar också till motsvarande åsikt hos Savigny.'°^ Personers handlingar är dock ett viktigt kännetecken på en rättsövertygelse; dessa handlingar bör enligt Schrevelius vara flera än en, likformiga, upprepade under en längre tid i den övertygelsen, att de är juridiskt nödvändiga, samt icke oskäliga. Däremot är det »icke lika nödvändigt», att de inte är avbrutna av handlingar av en motsatt beskaffenhet eller mte beror på en villfarelse. »Ännu mindre är det nödigt», att handlingarna är offentliga eller godkända av lagstiftaren eller domstolarna.Schrevelius betecknar kravet på lagstiftarens åtminstone stillatigande samtycke som en skev och oriktig uppfattning. 109 4.2.2.2. Norge Såsom Dag Michalsen har påvisat, sker receptionen av den historiska skolans sedvanerättslära i Norge genom Brandts provföreläsning »Omden Plads, som den saodvansma:ssige Ret hos os indtager» från år 1862."° Brandt betonar själv den historiska skolans banbrytande roll: Det är först Hugo och Savigny och i synnerhet Puchta, som har påvisat det orimliga i föreställningarna om lagstiftårens stillatigande samtycke eller den yttre vanan som grund för sedvanerättens giltighet och som har ställt upp en riktig lära. Enligt Brandt har också 0rsted i stort sett anslutit sig till denna lära, »men man ma:rker dog, at han paa en Maade modstrsebende er gaaet ind paa den Opfatning, at der kan gives virkelige Retskilder udenfor eller maaske endog i Strid med den skrevne Lov».'" Brandt accepterar, åtminstone delvis, den lära om grunden för sedvanerättens giltighet, som den historiska skolan utvecklade först efter det att Orsteds Haandbog hade utkommit. »Ingen Forestilling vilde saaledes vxre urigtigere end at txnke sig, at Ret opstaaer paa den Maade, at de modende Retsforhold oprindelig erholder en vilkaarlig Lesning, saaledes som det efter det enkelte Tilfa:ldes konkrete Beskaffenhed findes hensigtsmxssigt, og at denne Afgjorelse derefter, naar den har gjentaget sig flere Gange, bliver Regel for andre lignende Tilfa:lde. Paa denne Maade opstaar vel enkelte Retsrcg/er men ingen /?er.» Tongångarna hos Savigny är lätt igenkännbara, vilket också gäller fortsättningen. »Der moder vistnok mangfoldige Tilfa:lde, som i det ordnede Samfund paakrxver en Afgjorelse, men hvor ingen tilstrxkkelig bestemt og almeen OverbeSchrevelius 1, s. 30. Schrevelius /, s. 49 ft. Vid analysen av begreppet »oskiäl» hänvisar Schrevelius (I, s. 50) till Savigny. Schrevelius /, s. 48. Michalsen, s. 62 ff. UfL 11 (1862), s. 126.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=