81 4.2.2. Den historiska skolan i Norden Den nya sedvanerättsläran i dansk doktrin före år 1848 är ett tecken på att man i nordisk rättsvetenskap kände till den historiska skolans syn pä rätten; ä andra sidan var eneveldets författare inte i tillfälle att bekanta sig med de radikalt nya tankarna i Puchtas verk. I detta avsnitt undersöks, när och i vilken män också denna del av sedvanerättsläran blev antagen i Norden. 4.2.2.1. Sverige Holmbergson representerar en i alla avseenden äldre doktrin, medan redan Bring företräder en modernare inställning. Förutomde traditionella kraven pä skälighet, läng tid och oavbrutet iakttagande kräver Bring också, att sedvanan »måste hafwa bhfwit iaktagen i den mening, att det måste så wara (actus opinione juris susceptae)». Lagstiftarens samtycke nämns inte, utan Bring anser sedvanerätten grunda sig omedelbart pä folkets vilja.Holmbergson däremt')t påstår, att landsseden »blir gällande medelst en sädan actus, hvarigenom man kan sluta till Lagstiftarens tysta bifall». Omdet antogs, att sedvanan ej vore av landets representanter godkänd, skulle detta dock ej hindra dess godkännande. Landssedens e.xistens bör bevisas av den, som åberopar den. Gamla lagar kan genomsedvanor upphävas därigenom, att de ej iakttagits på länga tider. 103 Med Schrevehus vinner den histc^riska skolans sedvanerättslära insteg i Sverige. Som vanligt innehåller avsnittet om sedvanerätten som enda litteratur en hänvisning till en föråldrad dissertation av Colling, men i verkligheten följer Schrevelius Savigny. Lag är det, som är överensstämmande med folkets övertygelse och således rätt. Omsedvanerätten skriver Schrevelius: »Har ... en rättssats en längre tid oafbrutet och utan motsägelse såsom sådan blifvit använd, sä kan man i allmänhet anse detta såsom ett bevis pä, att denna är öfverensstämmandc med folkets öfvertygelse».'°'* Vanan är visserligen det vanligaste kännetecknet pä en allmän folkövertygelse, men även »trovärdiga personers vittnesmål och trovärdiga skriftliga anteckningar äro sådana kännemärken».Här möter vi för första gängen i nordisk doktrin ett sedvanerättsbegrepp, där utövandet endast är ett bevis pä, inte själva grunden för sedvanerättens giltighet. Det tyska inflytandet märks också i Schrevelius’ synonym folkrätt för sedvanerätten; samtidigt beklagar han, att svenska språket saknar begreppsparet Volksrecht och Völkerrecht för att skilja sedvanerätten frän den internationella rätten. Såsom nämnts (I 2.2.1.) betraktar Schrevelius sedvanerätten och lagstiftningen 106 Bring, s. 16. Holmbergson, s. 4 t. Schrevelius /, s. 6 t. Schrevelius l, s. 49. Schrevelius l, s. 7 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=