76 Trots olika statsskick, lagstiftning och teoretiska utgångspunkter skiljer sig svensk-finsk och dansk-norsk doktrin på 1700-talet sist och slutligen föga från varandra. Gemensamma drag är påståendet att sedvanor är fakta, som kräver bevisning, samt kraven på förnuftighet, varaktighet och även lagstiftarens stillatigande samtycke, som s.a.s. bakvägen smugglas in i dansk doktrin. Nehrman, Rabenius och Calonius ställer sig dock positivare till sedvanans förutsättningar att gälla mot lag, men på grund av stadgandet i RB 1:11 förblir även deras uttalanden ofta tvetydiga. Oberoende av om stadgandena i DL 1-1-1, 2 och 4 kunde anses innehålla ett förbud mot sedvanerätt, fick sedvanorna som försiktighets- och klokhetsregler en visserligen föga framträdande plats i dansk-norsk rättskällelära. Sådana regler var ju inte bindande, men kvalitetskravet i svenskfinsk doktrin ledde i praktiken till samma slutresultat. Omvägen genomförsiktighets- och klokhetsregler kan därför betecknas som en diplomatisk finess på grund av eneveldet, medan Kofod Anchers beredskap att erkänna sedvanors laga kraft under vissa betingelser inte fann efterföljare i dansk doktrin. Nya impulser utifrån ledde dock till sedvanerättens uppvärdering i Danmark redan före år 1848 (se ovan I 2.2.1. och nedan 4.2.1.). 4.2. Sedvanerätten på 1800-talet 4.2.1. Sedvanerätten och eneveldet EftersomDanmark är det enda nordiska land somhar dels ett oförändrat statsskick, dels en blomstrande juridisk litteratur redan under förra hälften av 1800talet, är det berättigat att behandla Orsted och hans tid i ett eget avsnitt. Såsom nämnts anser även alla danska författare efter Hurtigkarl, att sedvanerätten är en rättskälla. Redan i supplementet från år 1804 visar sig Orsted ha en större förståelse för sedvanerätten än vad som var vanligt i 1700-talets doktrin. Orsted anser, att sedvanor visserligen saknar »Lovskraft» men ändå har »Retskraft» (se ovan I 2.2.1.), denna indelning upprepas ännu av Kall.^^ Termen definieras inte, men denna sedvanans rättskraft baserar sig på parternas stillatigande samtycke. På detta sätt anser sig Orsted också kunna bevisa, att bestämmelserna om konungens lagstiftningsmakt inte utgör ett hinder för en sedvana, som inte strider mot lag. Liksom medborgarna är berättigade att förplikta sig genom kontrakt och uttryckliga avtal, likaså måste de naturligtvis få förplikta sig konkludent.^* Orsted anser dock, att sedvanor ofta har betydelse också i brottmål. I »Haandbog» börjar Orsted med att referera Norregaards och Hurtigkarls lära om sedvanerätten, som han anser vara felaktig.Punkt för punkt tillbakaKall, s. 320. 0rsted, Suppl. I, s. 32 f. 0rsted, Suppl. 1, s. 34. 0rstedl, s.8\ ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=