75 rätten inte hade kraft av lag i Danmark (se I 2.2.1.), tnen Norregaard gick ännu längre och påstod, att sedvanerätten i allmänhet helt var beroende av lagstiftningen. I sin lärobok i naturrätt upprepar han först kraven på undersåtarnas upprepade handlande och regentens stillatigande samtycke, och frågade så, om detta tänkesätt kunde anses bygga på naturliga grunder. Svaret var nekande: sedvaneråtten får lags kraft endast omdetta uttryckligen befalles i lag. Tystnad kan inte räknas som samtycke, eftersom man mte kan förutsätta, att regenten känner till alla de bruk och sedvanor, somförekommer i staten. Efter denna till det danska eneveldet väl passande allmänna lära omsedvanerättens giltighet var det för Norregaard ingen svårighet att förneka sedvanerättens kraft av lag i Danmark. DL 1-f-l, 2 och 4 stadgade att endast kungen, men inte undersåtarna, hade makt att utfärda lagar; sedvanor såväl mot som utanför lagen kunde på grund av detta inte få lags kraft. En kunglig förordning från år 1734 förklarade praxis utan kunglig stadfästelse för missbruk. DL godkände visserligen sedvanor i vissa fall (1-3-5, 2-4-3, 2-8-2 och 9 samt 2-12-5), men detta var inte uttryck för en allmän princip, utan ett bevis på att sedvanor endast godkändes vid vissa i lagen uppräknade tillfällen. Då sedvanorna stadfästes av regenten, var de inte längre sedvanor, utan verkliga lagar och hade därför förbindande kraft. Trots denna fullständigt negativa inställning till sedvanerätten som rättskälla ger Norregaard sedvanerätten en ställning, som föga skiljer sig från motsvarande i svensk-finsk doktrin. Såsom nämnts betecknar Norregaard sedvanorna somförsiktighets- och klokhetsregler; dessa har »temmelig Kraft», men endast i de fall, till vilka varken lagens ord, grund, orsak eller mening sträcker sig. Dessa regler följes ofta i praxis på goda grunder, eftersomde ofta är uttryck för billighet, och det är säkrare att hålla fast vid det en gång antagna än att göra plötsliga förändringar. Norregaard påstår vidare, att lagstiftaren i åtskilliga fall godtar sedvanorna; nu duger de ovan anförda ställena i DL som bevis för sedvanornas betydelse. För att sedvanorna skall godtas som försiktighets- och klokhetsregler krävs, 1) att de är förnuftiga, dvs. varken stridande mot naturrätt eller moral, och att de är skäliga; 2) att de ej strider mot lagens ord, grund, orsak eller mening; 3) att handlingarna upprepats så länge, att man med all rimlighet kan sluta sig till regentens stillatigande samtycke, och att de är bestående, dvs. upprepats utan avbrott av motstridiga handlingar, och 4) att sedvanorna kan bevisas, ty sedvanorna är fakta, vilkas existens aldrig presumeras inför rätta. — Hurtigkarls framställning av sedvanerätten är t.o.m. i detalj så liknande Norregaards, att den inte behöver refereras här. Hurtigkarl ställer sig dock något positivare till sedvanerätten; denna har betydelse i det militära och i praxis har kutymer »megen Myndighed». Norregaard, Natur-Retten, s. 384 t. Norregaard, s. 25 f. Norregaard, .s. 26 f. Hiirtigkarl, s. .
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=