67 Andences följer i stort sett Eckhoffs framställning bl.a. genomatt hänvisa till sedvanerättens omfattning i Platous bok omrättskällorna och till Augdahls betydelse för den moderna doktrinen. Andenses betonar dock också den faktiskt större betydelse, somsedvanerätten hade i forna tiders statiska samhälle. Enligt honom ställde man i äldre teori upp fasta regler för att en sedvana skulle få status av sedvanerätt: Sedvanan måste vara långvarig, oförändrad och följd i den tro, att man följde en rättsregel. I motsats till Eckhoff anser Andenacs, att dessa regler främst gällde allmänhetens sedvanor. Han konstaterar vidare, att man enligt nutida uppfattning inte kan ställa upp fasta regler, utan att frågan, om sedvanan kan läggas till grund för ett avgörande, är beroende av en helhetsvärdering. Stuer Lauridsens framställning av sedvanerättens historia inomdoktrinen tar till utgångspunkt den historiska skolans postulat, att endast det kunde betraktas som rätt, som hade vuxit fram i folkets allmänna rättsmedvetande. Stuer Lauridsen anser, att läran som rättsteori har »narppe Ixngere någon udbredelse», men att dess grundläggande synpunkter om sedvanerättens ursprung och betydelse dock måste accepteras. Då det gäller naturrättsdoktrinens ställningstagande till sedvanerättens bindande kraft, konstaterar författaren, att erkännandet av sedvanerätten under naturrättens tid var beroende av om den stämde överens med rättens idé. Stuer Lauridsen anser vidare, att man även på 1800-talet tidvis ställde sig kritisk till sedvanerätten. »Retspositivismen havde i almindelighed, dvs. når bortses fra historismen, der anså lov og sxdvaner for at have fxlles grundlag i almenviljen, vanskeligheder med at acceptere retsa:dvanerne.» Det var ju absurt att förkasta dem, då de utan tvivel särskilt inomavtalsförhållandena lades till grund för praxis, men å andra sidan var det svårt att förena sedvanerätten med den allmänna rättspositivistiska ståndpunkten, enligt vilken all rätt var skapad av människorna och uttryckt i lagstiftningen. Man hittade då sedvanans legitimation i ett konstruerat stillatigande samtycke från lagstiftarens sida, antingen genomatt såsomredan i romersk rätt anta, att folket själv kunde stifta lag uttryckligen med hjälp av lagstiftaren eller stillatigande genom sedvanerätt, eller genom att anta, att lagstiftaren genom att inte reagera mot sedvanerätten stillatigande hade accepterat den. Det bör märkas, att Stuer Lauridsens enda källor till detta påstående är Augdahl och första bandet av 0rsteds »Haandbog». Med hänvisning till Ross och Fr. Vinding Kruse påstår Stuer Lauridsen vidare, att det blev allmänt att acceptera sedvanor endast praeter men inte contra legem. Stuer Lauridsen konstaterar slutligen, att allt detta nu tillhör rättsteorins historia. Stuer Lauridsen fortsätter sin framställning med att med hjälp av Ross urholka den tidigare läran, enligt vilken sedvanerättens giltighet förutsätter ett allmänt, stadigvarande och långvarigt utövande i den tro, att sedvanan är rättsligt förAndcn.cs, s. 105 f. Stuer Lauridsen. s. 364 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=