64 Strömholms lära om sedvanerätten förutsätter lagstiftarens medverkan i hög grad. Han konstaterar själv, att det är gemensamt för alla de av honom nämnda exemplen, att »lagstiftaren anvisar de rättstillämpande organen att på ett visst område och i ett bestämt hänseende lägga det i samhället faktiskt praktiserade beteendet till grund för sina avgöranden och därmed ge det ’rättsliga förbindande’ karaktär».'^ Då det gäller sedvänjor och handelsbruk, är det rimligt att ställa krav på åtminstone någon spridning och någon varaktighet; vad som främst krävs för att en sedvänja skall anses »legitimerad» såsomrättsregel är, att den hör till ett livsområde av juridisk betydelse. Ytterligare krävs att lagregler eller praxisnormer »öppnar dörren» för sedvanan, t.ex. just genom en bestämmelse i köplagen.-■* Ett praktiskt krav för beaktandet av i synnerhet mera speciella, socialt eller lokalt begränsade kutymer är att den part, som har intresse därav, åberopar sedvänjan och lägger framnågon bevisning omdess innehåll.'-'’ Enligt Strömholm kan i normsystemet inkorporerade sedvänjor och handelsbruk åsidosätta dispositiva regler, men detta är inte alltid en lyckad lösning, då de dispositiva reglerna representerar genomtånkta lösningar. Ett obetingat företräde för sedvänjorna är en problematisk fråga, ciå man har att göra med oklara eller svagt förankrade sedvänjor.'^ Strömholm nämner inte tvingande lagregler, men allt tyder på att dessa enligt honom inte kan undanträngas av sedvanor eller handelsbruk. I Peczeniks lära omsedvanerätten är de sedvanor, sombör beaktas, mest intressanta, medan den sedvanerätt, som skall beaktas, får sin legitimitet genom ett uttryckligt lagstadgande. Peczenik anser, att det finns tre former av sedvanerätt som hör beaktas: en sådan som godtages av myndigheterna, en sådan som är både rimlig och väl förankrad i samhället, och en sådan som uttrycker vissa generella grundsatser och moralprinciper. I alla dessa fall kräver Peczenik vidare ett regelbundet handlande av enskilda, som är övertygade om att man bör bete sig på detta sätt.-^ Peczenik anser vidare, att man kan besvara frågan, varför sedvanerätten bör beaktas inom den juridiska argumentationen, genom en etisk argumentation, sombl.a. tar hänsyn till att medborgarna väntar sig, att Strömholm, s. 2\b. Strömholm, s. 220. ’’ Strömholm, s. 2\8. Strömholm, s. 222. Peczenik, s. 246: »Ett slags sedvanerätt består således i a) ett regelbundet handlande av enskilda, som b) uttrycker de enskildas gemensamma övertygelse om att man bör bete sig på detta sätt; och c) behandlas i myndigheternas fasta praxis som ett uttryck för normer vilka de bör följa. I denna mening uppstår sedvanerätten bland de enskilda och godtages därefter av myndigheterna genom dessas praxis. . . . Ett annat slags sedvanerätt består i ett handlande av enskilda, som a) uppvisar en svnnerligen hög grad av regelbundenhet och förelegat under lång tid; varvid b) de enskilda dessutom är övertygade att man bör bete sig på detta sätt; och c) denna övertygelse är rimlig (jfr t.ex. 1 kap 11 § av den finska rättegångsbalken). . . . Ett tredje slags sedvanerätt består i a) ett regelbundet handlande av enskilda, som b) uttrycker de enskildas övertygelse om att man bör bete sig på ett sätt somdessutomc) motsvarar vissa moralprinciper ...»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=