63 mänhet för en tvingande lag, men även i detta fall kan en långvarig praxis förtränga tvingande bestämmelser i lag; i detta fall talar man dock i allmänhet om en sedvanerättslig regel i stället för om en kutym. Valet mellan en lagregel och en kutym beror dock främst på domarens prövning.'^ För att lokala sedvanor skall accepteras i rättspraxis krävs det, att bruket har varat länge och varit någorlunda konsekvent. Dessutomfordrar man, att bruket har uppfattats somutövandet av en rättighet och inte bara t.ex. varit något, somägaren funnit sig i av välvilja eller slapphet. Enligt Eckhoff företar domstolarna också i detta fall en kvalitetskontroll. Stuer Lauridsen behandlar sedvanerättens nutida förutsättningar i samband med en utförlig historisk framställning av sedvanerättsläran. Sammanfattningsvis konstaterar han, att man nuförtiden allmänt godtar sedvanerätten somrättskälla oberoende av ett konstruerat samtycke av lagstiftaren och oberoende av om sedvanorna strider mot eller stämmer överens med den skrivna rätten.I fortsättningen ställer Stuer Lauridsen dock upp vissa förutsättningar för sedvanerättens giltighet. Även om man inte längre kan kräva, att sedvanan har praktiserats under en längre tid, är det dock utan tvivel så, att ett långvarigt bruk erkänns lättare än sedvanor, somendast baserar sig på en kortvarig praxis. Kravet på ett stadigvarande bruk innehåller då också kravet på konsekvens. Kravet på att sedvanan skall vara allmän får i synnerhet betydelse, då det gäller lokala sedvanor. Den yttre vanan skall under alla omständigheter vara buren av en inre övertygelse, och vanan skall till sin natur vara rättsligt relevant. Stuer Lauridsen ställer också upp kvalitetskrav på sedvanan: en rättssedvana kan inte accepteras, omden strider mot viktiga rättsprinciper eller befaras ha olämpliga konsekvenser.'' Även von Eyben behandlar frågan om sedvanerättens giltighet på grundval av de som traditionella betecknade kraven på ett allmänt utövande, somförsiggått en längre tid i övertygelsen att handlingssättet var förpliktande. Han konstaterar, att även lokala och kortvariga sedvanor har ansetts bindande och att det subjektiva kravet på övertygelse är ett för diffust och ohanterligt kriterium, för att det skall kunna användas. Värderingen, om en bindande sedvana föreligger, baserar sig på konkreta överväganden, bl.a. en kvalitetskontroll, där de traditionella kraven dock ingår somväsentliga moment. Det är inte befogat att dra en skarp gräns mellan kutymer och sedvanor, »men alligevel ligger der i denne idé noget va:sentligt, nemlig at sardvanen kan have en mer eller mindre afgorende betydning». En sedvana kan upphäva lagregler, men i detta fall är kraven strängare än då det gäller en sedvana, som endast fyller ut ett rättsligt tomrum. Eckhoff, s. 222 ff. Eckhoff, s. 226 och 228. Stuer Lauridsen, s. 365. ’’ Stuer Lauridsen, s. 367 f. von Eyben, s. 134, 144 f. och 148 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=