62 Åsikterna i nutida doktrin är divergerande redan då det gäller sedvanerättens omfattning. Andenxs, Eckhoff och Strömholmanser rättspraxis vara en del av sedvanerätten, medan Stuer Lauridsen, von Eyben, Peczenik och Aarnio håller isär båda begreppen. Alla författare skiljer dock i princip mellan rättspraxis och allmänhetens praxis, liksom det råder enighet omatt handelsbruk (kutymer) är en viktig del av sedvanerätten i begreppets mera omfattande betydelse. Strömholm och Peczenik synes dock främst fästa avseende vid sådana sedvänjor och handelsbruk, till vilka det uttryckligen hänvisas i lag. Avtalspraxis inklusive kollektivavtal och standardavtal är enligt Eckhoff och Peczenik sedvanerättsliga rättskällor, medan Strömholmställer sig tvekande. Andenars och Eckhoff nämner också lokala sedvänjor på fastighetsrättens område, vilka tydligen har betydelse endast inom norsk rätt. Strömholm och Peczenik anser, att juristernas praxis är en del av sedvanerätten, fastän de är av olika åsikt, då det gäller det berättigade i att betrakta rättspraxis som en del av denna rättskälla. Enligt bådas mening är t.ex. rättskälleläran en del av denna sedvanerätt. Peczenik betecknar allmänna rättsprinciper som en del av sedvanerätten, men också Strömholms sedvanerättsliga hanteringsregler innehåller allmänna rättsgrundsatser.'"* 2.2. Sedvanerättens giltighet Enligt Andenxs är den nuförtiden rådande uppfattningen den, att det inte går att ställa upp fasta regler för sedvanerättens giltighet. Man bör företa en totalvärdering för att kunna besluta, om en sedvana kan läggas till grund för ett avgörande, varvid det är lättare att acceptera en god och förståndig regel än en dålig sedvana. En sedvana kan ha betydelse, även om den inte erkänts såsom sedvanerätt, i och med att den kan vara ett moment, som inverkar tillsammans med andra. Om sedvanan upphöjs till rang av sedvanerätt, går den före andra rättskällor, både lag och grundlag; som exempel nämner Andena^s Införandet av parlamentarismen i Norge. Endast sedvanerätt, men inte en sedvänja, kan strida mot lag.'^ Kutymer går före dispositiva lagstadganden, men domaren kan vägra att följa en orimlig kutym. Eckhoff betecknar med ordet sedvana sådana handlingssätt, som följs av många för att de kånner sig förpliktade till det. Privatpersoners praxis kan dock ha rättskällemässig betydelse, även om den inte är kombinerad med någon känsla av förpliktelse, genom att den kan bidra till att befästa myndigheternas praxis.*'^ Då det gäller kutymer, är domarens värdeomdöme avgörande; en god kutym accepteras lättare än en dålig. Kutymer godtas lättast på de områden, som kräver speciella kunskaper, vilka domstolen saknar. Kutymen viker i all- '■* Se Strömholm, s. 224. Andenjcs, s. 106 t. Andenxs, s. 127 f. Eckhoff, s. 209.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=