61 den tredje gruppen av de rättstillämpande organens hanteringsregler.** Enligt Strömholmvore det frestande att ställa upp även en fjärde grupp, »privat rättsbildning» i form av standardavtal och andra viktiga avtal, men denna kategori skulle »halta» vid sidan av de tre huvudgrupperna. »De bäst etablerade reglerna av ’privat’ ursprung kan givetvis göra anspråk på att tillhöra sedvanerätten; deras tillträde till denna kategori kräver givetvis prövning», somkan leda till att de avvisas från rättssystemets regelbestånd. »I dessa hänseenden skiljer sig de väletablerade standardavtalsreglerna ej från sedvänjan. Det finns emellertid stora grupper standardavtal, som inte kan aspirera på regelstatus.»“^ Sedvanerätten har alltså en mycket obetydlig plats i Strömholms rättskällelära. Förutomrättspraxis inklusive hanteringsreglerna består sedvanerätten endast av de sedvänjor, som lagstiftaren uttryckligt accepterat på ett bestämt område. I Peczeniks rättskällelära förekommer sedvanor i rättskällornas alla tre grupper. Till rättskällorna somskall beaktas räknar han i bl.a. köplagen, avtalslagen och giftermålsbalken nämnda sedvänjor, särskilt handelsbruk, vilka är desamma som de av Strömholm godkända sedvänjorna. Även avtal hör till denna kategori; särskilt viktiga är standardavtal och kollektivavtal. Vissa sedvanor bör beaktas, medan andra, bl.a. den i juristernas sedvana fixerade rättskälleläran hör till de normer somfår beaktas.Peczenik konstaterar också, att begreppen »sedvana» och »sedvanerätt» är mångtydiga. Sedvanerätt används också för att beteckna den praxis, som utbildats inom domstolar och andra myndigheter, men Peczenik själv reserverar uttrycket för enskildas sedvanor. Det bör särskilt framhållas, att Peczenik räknar allmänna rättsprinciper (avtal skall hållas, skada skall ersättas osv.) till den sedvanerätt, sombör beaktas.” Då det gäller Peczeniks indelning av rättskällorna konstaterar Aarnio, att sedvanerätten, som han i enlighet med språkbruket i finska RB 1:11 kallar lanässed, hör till de rättskällor, som skall följas.'' Den är dock inte lika förbindande som lagen enligt finsk rätt, bl.a. på grund av att landsseden får tillämpas endast då man vet, att tillämplig lag saknas, och på grund av att sedvanan måste vara skälig. Då lag finns, kan landsseden ha betydelse vid tolkningen som en tillåten rättskälla. En förpliktande landssed kan dock uppstå endast efter de högre instansernas prövning av dess skälighet, men annars utgör praxis i Aarnios framställning en från landsseden helt fristående rättskälla. Handelsbruk (kutymer) utgör däremot en undergrupp inomsedvanerätten.'^ Strömholm, s. 2\5 it. Strömholm, s. 2\8. Peczenik, s. 243 f. Peczenik torde dock kn.'ippast .inse, att man i juridisk argumentation kan frångä rättskällelärans regler utan motivering. " Peczenik, s. 2'i5 i. ’’ Aarnio, s. 220. Aarnio, s. 224 f. I tramställningen av landsseden bildar Aarnio i själva verket en fjärde grupp rättskällor mellan de starkt ocli svagt förpliktande rättskällorna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=