60 som rör fast egendom, t.ex. jakt- och fiskerättigheter, samt såsom näringslivets sedvanor i avtalsförhållanden, de s.k. kutymerna.^ Andenass konstaterar dock senare, att det är en terminologisk fråga, om kutymer skall anses vara sedvanerätt eller inte. Ehuru man inte behöver ta ställning till frågan, är det bäst att behandla kutymerna för sig utan att binda sig vare sig vid en sedvanerättskonstruktion eller en avtalskonstruktion.^ Även enligt Eckhoff är det vanligt att beteckna såväl rättsregler somhar sin grund i privatpersoners praxis somrättsregler baserade på rättspraxis och andra myndigheters praxis som sedvanerätt. Eckhoff behandlar dock privatpersoners praxis i ett eget kapitel, ehuru dess betydelse har minskat på grund av den ökade lagstiftningsaktiviteten. Han anser, att privata sedvanors största betydelse nuförtiden är att fungera som drivkraft för att sätta igång rättsutvecklingen genom rättspraxis och lagstiftning. I synnerhet avtalspraxis, som baserar sig på avtalsfriheten, har i detta avseende ett betydande inflytande, men Eckhoff behandlar också kollektivavtal och standardavtal, kutymer och »god-skikk-normer» samt lokala sedvanor."* Enligt Stuer Lauridsen är de viktigaste sedvanorna nuförtiden de s.k. handelskutymerna, till vilka sedvanerätten i stort sett inskränker sig. Sedvanor och prejudikat kan slås samman till praxis. Man kan med sprogbrug» säga, att rättssedvanan är allmänhetens användande av prejudikat, medan prejudikaten är domstolarnas sätt att bilda sedvanerätt. Både analytiskt och praktiskt är det dock bäst att upprätthålla en skillnad mellan dessa rättskällor.^ Enligt von Eyben är sedvanor en nuförtiden sällan använd rättskälla. Han behandlar sedvanerätten helt fristående från rättspraxis. Både allmänna och lokala sedvanor accepteras som sedvanerätt; även kutymerna hör till sedvanerätten.^ I Strömholms förteckning över rättskällefaktorer utgör sedvänjorna en fristående grupp mellan rättspraxis och de bland jurister företrädda uppfattningarna; dessutom konstaterar författaren, att man med vissa reservationer som en sista punkt i förteckningen kunde nämna avtal.^ Tidigare i texten talar Strömholm om stiftade och icke-stiftade regler; enligt honom betecknas den senare gruppen oftast som »sedvana» eller »sedvanerätt». »I klarhetens intresse» bör man indela de icke-stiftade reglerna — Strömholm undviker i allmänhet begreppet »sedvanerätt» - i tre grupper. Den första gruppen omfattar det som köplagen kallar »handelsbruk eller annan sedvänja», dvs. det som på ett visst område är brukligt i samhället, men hänvisningar till sedvänjan förekommer även i annan lagstiftning. Den andra gruppen utgörs av rättspraxis och dog noget anstrengt »en ’ Andenxs, s. 105 f. Andenäss, s. 128. ■* Eckhoff, s. 209 ft. ^ Stuer Lauridsen, s. 346 och 368. * von Eyben, s. 15 och s. 132 ff. ^ Strömholm, s. 298.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=