52 et vist vidt Omfång ere berettigede og forpligtede til ved deres Skjen at ’utfylde’ den positive Lovgivning paa talrige Punkter . . Han ställer också upp regler för denna verksamhet: »Dommeren skal strxbe at vxre ’Organet for Samfundets Opfattelse’. Hvad der er af personligt og ssert i hans Livsvurdering, skal han soge at tra:nge tilbage under sin Skjonnen; han skal strctbe at ’se med Samfundets 0jne’, folgende Betragtninger, som alle rettxnkende og sagkyndige Mennesker maa antages at kunne dele.» Bentzon fortsätter emellertid med ett påstående, somäven kunde tolkas som en deskription: »Og saaledes vil Dommeren, selv hvor Analogiernes Vejledning bliver svagest, dog altid strxbe at give den danske Rets, det danske Samfunds Opfattelse, ikke den enkeltes og omvendt ej heller alle Menneskers (Naturrettens) Opfattelse.»29C Bentzons rättskällelära visar alltså upp en för tidens litteratur typisk blandning av deskriptiva och normativa argument, låt vara, att det deskriptiva momentet är betydligt mera framträdande än i den äldre danska litteraturen. Ross har i sin »Om ret og retfxrdighed» klarat av detta problem genom att konstatera, att Bentzons rättskällelära trots normativa formuleringar i själva verket är rent analytisk-deskriptiv. »Som sidste grundlag påberåber Bentzon sig altså domstolenes praksis, og hans hele retskildelxre er intet andet end en analyse af den ideologi der faktisk behersker danske domstole. Det er da af underordnet betydelse, om resultatet fremstilles i normative eller i deskriptive vendinger.»'^' I »Virkelighed og Gyldighed» ansåg Ross ännu, att Bentzons rättskällelära ej var »uden fuldsta:ndig Frigörelse fra arldre normativ-dogmatiske Synspunkter», men även denna framställning kommer till den konklusionen, att det i verkligheten inte blir någonting kvar av Bentzons normativa synpunkter och att man kan rätta hans text genom att ersätta alla »Dommeren skal tage Hensyn til» med »Dommeren tager faktisk et vist Hensyn til». Även i detta fall anser Ross, att Bentzon baserar hela sin rättskällelära på ett referat av dansk praxis; han betonar också, att det centrala i Bentzons rättskällelära är »Tendensen til Regel contra Tendensen til Individualisering . . . Hensynet til Sikkerheten contra Hensynet til Elasticiteten».-"^- vilken sakens natur har en viktig funktion inom sedvanerätten (se nedan II 4.2.3.2.), definierar (s. 61 f.) sakens natur som »den mindst ufuldkomne Lösning» och (s. 232) som gjennemsnittlig giver det retfxrdigste og rimeligste Resultat». Björling (s. 8) betecknar sakens natur som »hvad man anser vara den riktiga ordningen för förhållanden af ifrågavarande slag». Både Platou och Björling betonar vidare liksom Bentzon domarens bundenhet vid i samhället rådande uppfattningar. Bentzon, Noter, s. 42 f. Bentzon, Noter, s. 65. Se även Bentzon, TfR 1929, s. 537; ». . . han [domaren] skal og kan fole sig som sin Rets Tjener, han skal stra:be at se med sit Samfunds 0jne paa Tilfarldene, hans Skon er ikke subjektiv Vilkaarlighed, men objektiv Indlevethed!» Ross, Ret, s. 127. Ross, s. 142 ff. Regel, som »en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=