47 betydelse beror på, att man med »större eller mindre sannolikhet» kan påräkna, att den också tillämpas i framtiden och att man inte utan synnerligen starka skäl frångår en praxis, som vunnit någorlunda stadga, ehuru någon skyldighet för myndigheterna att följa praxis inte existerar. I finsk rättskällelära är det normativa elementet starkare redan på den grund, att man även i samband med denna fråga försökte med juridiska argument motverka förryskningssträvandena. Redan år 1889 konstaterade Montgomery: »En grundlagsstridigt tillkommen lag förmår i sjelfva verket inte skapa någon rättslig förpligtelse. Den bör af domaren icke tillämpas och behöfver af medborgaren icke åtlydas.»'^^ Även Ekströmansåg, att man för den finska rätten torde kunna »såsom en otvivelaktig grundsats» fastslå, att »domaren är berättigad, och även förpliktad, att vägra tilllämpa en förordning, somtillkommit i författningsstridig väg».^^^ Med förordningar avsåg Ekström även lagar, och det är uppenbart, att hans »otvivelaktiga grundsats» inte kan betecknas som en beskrivning av gällande rätt. Man bör märka, att Serlachius, som hörde till undfallenhetsriktningen, inte tog ställning till domarens plikt att följa en grundlagsstridig lag; han inskärpte dock helt allmänt, att man måste lyda även sådana lagar, somvar skadliga för folket. I politiskt icke lika aktuella sammanhang finner man även i den finska rättskälleläran den för tiden typiska blandningen av deskription och normativa uttalanden. Montgomerys framställning av praxis’ betydelse har betonat deskriptiva drag. Prejudikatens betydelse baserar sig på att domare, även av bekvämlighetsskäl, är benägna att följa dem. Lagstiftaren kan ju inte förutse det verkliga livets förvecklingar, och med tiden uppstår nya behov och nya intressen. Montgomery betonar, att det är ett viktigt intresse för samhället, att »lagskipningen inte är vacklande», och han anser, att domarna av psykologiska skäl gärna följer praxis.Montgomery påstår dock, att det i vissa fall t.o.m. kan vara domarens oavvisliga plikt att förkasta tidigare prejudikat.’^' Frågan om Björlmg, s. 8 t. Montgomery, s. 35. Ekström, s. 14. Serlachjus, s. 15. Montgomery, s. 20 f.: »I följd af allt detta erfordrar ofta utfinnandet och tillämpandet pa förekomna fall af de riktiga rättssatserna en möda, en tankeansträngning, en . . . färdighet, hvilka hos olika domstolar och olika medlemmar af landets domarekår måste förefinnas i mycket olika grad. Och häraf blir åter följden att en lösning af en tvifvelaktig lagtillåmpningsfråga, som stöder sig på öfvertygande tolkningsgrunder och lemnat ett rättsmedvetandet tillfredsställande resultat, genom dessa inre egenskaper vinner en viss auktoritet och leder till efterföljd sålunda att såväl den domstol, som efter moget öfvervägande träffat afgörandet, derefter på samma sätt behandlar ensartade fall som ock att andra domstolar, i synnerhet i fall afgörandet skett i öfver- eller högsta domstol, af åtgärden (prejudikatet) emottaga en mer eller mindre stark inflytelse.» Montgomery, s. 21; »Detta intresse samt domstolarnas omsorg omsin egen värdighet skola städse göra dem benägna att icke gifva sig sjelfva dementi . . .». Montgomery, s. 22 f.; »Hvilket anseende än må omgifva ett prejudikat och huru länge de deri tillämpade grundsatser ock må hafva vare sig af samma domstol eller af andra blifvit följde, står 268 269 2f)6 268 269 270
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=